Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Men däruppe i oändligt vida
rymder stjärnorna av evighet
gåtfullt vinkande och tysta skrida
mot ett mål, som ingen dödlig vet.
I »Vapenvila», en dikt från samma tid, finner man
en tankegång, som är äkta frödingsk. Det pågår en
häftig gränsstrid, förtäljer dikten, — var? eller när?
frågar man inte, ty man har intrycket av att det är
en allmänmänsklig strid — och fienderna hugga var-
andra sönder och samman och kalla varandra skurkar
och hata varandra. Men då och då, i en avmattningens
stund, göres en tillfällig vapenvila, och under den lära
fienderna känna varandra. Följden av detta blir att
de upphöra med hatet, och då striden tar vid igen, är
det med mycket förändrade känslor de ånyo bekriga
varann. De ha funnit, att fiender äro människor som
de själva, att de tro och förtvivla och lida och längta
och hoppas som de själva. Och en soldat känner nu:
»Han stred för sin plikt och sin ära,
för hem och för folk och för stat,
men aldrig han mer ville nära
sitt forna, förtvivlade hat.
Han led av det tvingande öde,
som styrde hans mördarefärd
och sörjde de blodige döde,
som dignade ned för hans svärd.
>
Fröding har inte vågat hoppas på att striden skulle
upphöra, emedan en allmän människokärlek genom-
värmt sinnena, han har stannat vid striden som nöd-
tvånget, det oundvikliga, men han ser likväl en ljus-
ning i det att hatet upphör och att fiende erkänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
