Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XI
na, ti mag-t, sk i äl-ska, ing i utländ-ing, lig (förut li-
ker, lik) i dag-lig. e) tempus-tecken: det på stammen eller
afledningen följande konsonant-tecken, som i svaga verb ut-
märker tempus, t. ex. d i brän-de, brän-d, kall-a-de, kall-
a-d, dd i fly-dde, fly-dd, t i lös-te, lös-t. = f) person eller
personal-ändelse: den ändelse, som betecknar person; såsom,
uti gamla språket, t i gaf-t (ife. s. 34), um i giv-um, gav-
um, in i giv-in, gav-in, u i gav-u; uti nya språket e i
kall-a-d-e, en i kall-a-d-en, o i brunn-o. — Ordet Germa-
nisk innefattar både Tysk och Skandinavisk. Anledningen,
hvarföre här skiljes mellan Isländska och Forn-Norska, upp-
gifves s. 49—22. Ulfilas’ språk kallas, på gammalt vis,
Möso-Götiska (äfven hos Latnam Moeso-Gothic); emedan ter-
men Gothisk (såsom hos Grimm och andre) eller Götisk, i sig
sjelf alltför vidsträckt (jfr. den Götiska byggnadskonsten eller
gothiken), och af mången brukad i annan mening (t. ex. förr
hos Svenske författare såsom liktydig med Forn-Skandisk; hos
Rasz, t. ex. Isl. Spr. Oprind. s. 70, såsom allmän Germa-
nisk), är tillika alldeles otjenlig ’i ett land, som nu ensamt i
Europa eger ett Göta rike, Vestergötland och Östergötland,
Vestgötar och Östgötar, för att ej tala om Gottland. — Då
här nämnes om Svea rike och Svear, åsyftas icke de ur Sve-
arnes slutliga hegemoni uppkomna begreppen om Sverge (eller
Sverige, förut Sveriki) och Svenskar; utan det nu iinskränk-
tare mening s. k. Svea rike och dess bebyggare, såsom mot-
satser till Göta rike och Norrland med deras invånare. —
Med Svenska Fornspråket betecknas språket intill slutet af
4400-talet, med inräkning af de codices, som jemväl något
senare blifvit skrifne eller afskrifne i det gamla språkets ande.
I stafningen har här öfverhufvud det nu nästan allmänt
antagna sättet blifvit följdt, äfven der detta, i enskilda fall, må
vara föremål för olika tankar; antingen då den vedertagna
skrifningen kan undanskymma ordets ursprung, såsom ofta är
fallet med teckningen af e och ä, o och å, j för g (det gam-
la gi, t. ex. i sörja, svälja); eller kan vara ovig, såsom den
något öfverdrifna dubbelskrifningen af konsonanter; eller i sjelf-
va verket oegentlig, såsom teckningen fv i stället v, eller
sammanskrifningen tillika, tillbaka, hvarandra, idland, åstad,
farväl, öfverens m. fl., hvilka redan genom sjelfva accenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
