Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BOKEN. — INLEDNING. 9
måste erkännas i theorien; om ej som rätt, likväl som fak-
tiskt. Uti språken, likasom i den politiska verlden, fins ej
en égande-rätt för alltid; och hvad som under en viss tid är
våldkräktning, kan under en annan bli laga fång. Ordet
begge (Isl. beggia) är t. ex. en ursprunglig genitif, hvem egent-
ligen blott datif; men båda brukas nu äfven i nominativen,
och man har af dessa oblika former gjort genitiverna begges
och hvems; liksom Dalfolket gjort af »ånåm» (honom) genit.
nånåms» (hans). Det är, om man så vill, en ofantlig ’barba-
rism; men en sådan, som våra största snillen och tänkare
tillåtit sig: en sådan, hvartill motstycken förefinnas i alla nyare
språk, och som, innan han vunnit allmänt erkännande, bör
med all omsorg motarbetas, men som det är för sent att vägra
en plats i språkläran, sedan han inkräktat språket. Alla nyare
ideom äro, från början, till stor del blott förskämning af de
äldre; men kunna i sin ordning hinna till en hög grad af lag-
bundenhet, liksom af skönhet. Icke lärer man komma en regel
på spåren, hvilken sträcker sitt välde öfver alla tider. Den
historiska språkforskningen tillkommer allenast, att uppsöka de
lagar, som, mer eller mindre orubbade, framträdt under år-
hundradens lopp. Sedan dessa lagar äro återfunne, inträder
pröfningen af deras användbarhet för tillfället.
Innan vi gå längre i undersökningen, torde vara på sitt
ställe, att här intaga frågan om konjugationernas ålder. RAsk
synes antaga de svaga verben såsom de äldsta; eftersom han
förutsätter, att det Isl. participets —inn står för -idr, och
håller för troligt, att det imperfektiva kännetecknet d eller t
bortfallit icke blott ur de Isl. verben af andra hufvudarten (de
starka verben), utan äfven ur de Grek. och Lat., af hvilka
Lat. bibehållit t i det participiala -tus, som har motsvarighet
i det Grek. afledda participet på —zoc (Isl. Spr. Oprind. s.
268—273). Grimm deremot yttrar, att den starka böjningen
synbarligen är den ursprungliga: hennes rörelser äro friare,
fullständigare än den svagas: den förra är mångfaldig, den
senare enformig: den enas ädla drifkraft synes allt mer för-
brukad, förvirrad och gåtlik, då den andras genom yttre medel
lätt bibehåller och återställer en förlorad ordning: den ena om-
fattar icke alltid rena rötter, men dessa gå dock alltid starkt,
medan den andra oaflåtligen inbegriper blott härledda ord: den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
