Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 I BOKEN. — INLEDNING.
ena, slutligen, aftager gradvis, då den andra allt mer till-
tager; så att utländska ord, med högst få undantag, bli den
svaga flexionen underkastade (jfr. Gram. I. 839 och 41040). Vidare .
har Grimm på mer än ett ställe ådagalagt, huru de starka
verben djupt ingripa på ordbildningen, — en verksamhet , som
de svaga i vida ringare grad utöfva. — Allt detta talar för de
starka verbens företräde i ålder, något som äfven Bortin anat,
då han säger, att de till hans tredje konjug. hörande verb
äro »märkvärdiga icke allenast af sin enfalldiga betydelse och
ovillkorliga nödvändighet, hvaraf till deras ålder i språket kan
slutas, utan ock af sina hänledningar» (uppl. 2 s. 41514). —
Raszs argument är till sin vigt icke så beskaffadt, att det en-
samt kan uppväga alla, som på motsatta sidan kunna upp-
ställas; och särskildt gäller detta om hans påstående, att parti-
cipets inn föreställer —-idr, till hvilken sats vi uti tredje
Boken (se der Part. preter.) återkomma. En annan betänklig-
het vore måhända, att de starka verben, ju längre de träda
tillbaka i forntiden, visa en stor mångfald, att icke säga in-
veckling; då annars bildningens gång kan synas vara ett fort-
skridande från det enkla till det sammansatta, från det lilla
till det stora, ur fröet till växtens yppighet; ehuruväl sedan,
på en viss utvecklingspunkt, ett behof inträder, att återgå till
det enkla, för att liksom hopknyta den förspridda rikdomen.
Detta förhållande kunde leda till den tanken, att den starka
böjningen vore ett alster af en längre framskriden odling. —
Men vi känna icke språket såsom frö, först såsom växt; och
denna, innan den ännu stiger upp i dagen, har sin utgång
ur roten, med hennes fina, invecklade trådar. Odlingens första
upprinnelse är ’oss en gåta, och dess gång kunna vi ej alltid
följa; men att sluta af hvad som faller inom historiens syn-
krets, har man skäl att föreställa sig en fortgång från mång-
fald till enhet, från enskildt till allmänt, från konkret till ab-
strakt; ehuru visserligen på samma gång, i annan rigtning, det
lilla förstoras, det enkla blir sammansatt. Rask yttrar, att
»det språk, som har den konstigaste grammatiken, är det mest
oblandade, det ursprungligaste, äldsta och källan närmaste»;
att derföre »Danskan är enklare än Isländskan, Engelskan än
Anglosaxiskan»; att det på samma sätt förhåller sig med Ny-
Grekiskan till Forn-Grekiskan, med Italienskan till Latin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
