Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — 1 KONJUGATIONEN. 48
glatta, kratta, platta, skatta, snatta, tratta, skratta; hafsa (läs
haffsa o. s. v.), rafsa, krafsa; balka, nalkas, valka, skalkas;
valpa, sqvalpa; halta, palta, salta, spalta; kalfva; famna,
hamna; andas, banda, landa, randa, sanda, blanda, stranda;
banka, hanka, vanka, vankas, blanka, klanka, afplanka; ansa,
dansa, sansa (sig), kransa, svansa; sarga; barka, snarka,
sparka; harmas, larma; arta (sig), artas; garfva, harfva,
karfva, tarfva, skarfva, svarfva; basta, fasta, hasta, kasta,
lasta, rasta och en stor mängd andra.
I hela det närvarande språkförrådet torde knappast ett
enda verb på a, sedan gammalt gående efter 2 konjug., kunna
upptäckas, utom hafva; hvartill kan möjligen läggas spara,
hvilket dock i gammal Isländska vacklade. Affrämmande ur-
sprung är befalla, hvilket till en början gick efter 4 konjug.;
begrafva, ehuru med Tyskt prefix, har länge följt, och följer
ännu alternatift, det starka grava, nu gräfva. I fornspråket
var väl den här uppenbarade språklag ej så strängt genom-
förd, som nu för tiden; men de jemförelsevis ganska få un-
dantagen kunna för ingen del skaka beståndet af en regel,
som tyckes ligga djupt på språkets botten. Man finner neml.,
att det klara och välljudande a liksom verkar utom sin när-
maste krets, och meddelar sig åt aflednings-vokalen; vare sig
att man antager denne såsom ursprunglig eller assimilerad. I
förra fallet skulle stammens a upprätthållit afledningens; i det
senare utträngt en annan vokal. Detta hindrar icke att a
kan finnas jemväl i starka verb, hvilkas böjning följer helt
andra lagar, icke af någon afledningsvokal beroende. Så är
händelsen med taga, draga, gala, fara”, vara (esse), varda,
hvilka fortfarande ega stark böjning; äfvensom med mala, vada,
blanda, gnaga, skaka, skapa, skafva, om hvilka man med mer
eller mindre säkerhet vet, att de fordom egt en sådan. Lika-
ledes tarfva, men då med annan vokal (om detta verb se
vidare i denna Boks sista kap., bland Anomala). Vissa, t.ex.
tala, mana, kunna delvis beträda 2 konjugationens område, på
sätt i det efterföljande kommer att angifvas.
+ Äfven befara (peragrare); men icke befara (timere), som följer 4 konjug.
Den Tyska härkomsten ega de gemensam med villfara, som, när det
någon gång förekommer utom infin., vanligen böjes efter fara; stundom
dock enligt 4 konjug. Angående köpslaga se 3 konjug. slå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
