- Project Runeberg -  Svenska språkets lagar. / Första bandet /
57

(1850-1883) [MARC] Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UU BOKEN. — I KONJUGATIONEN. d7

väldet, så att säga, inpå andras områden, är lika svårt att
förklara som den företeelsen, att en hård stam-vokal skall
bringa ordet under 4 konjug.; derest icke, för denna senare
omständighet, en grund kunde uppsökas deruti, att en hård
vokal liksom fordrar större vigt inom sjelfva flexionen, och
fördenskull mera sträfvar att uppehålla aflednings-vokalen.
Hvarest åter hårdare konsonant-möten inträffa, såsom fallet är
med nästan alla uppenbara afledningar och ofta ty förutan,
finner man ett naturligt skäl för aflednings-vokalens medlande
mellan grundstafvelsen och tempus-märket. Vaälljudet, liksom
böjelsen för ett lättare uttal, kräfver denna mellankomst. Man
säger leds-na-de, gist-na-de, gran-ska—de, stur-ska-des, emedan
ledsn-de, gistn-de, gransk-te, stursk-tes, äfven om de utan
ytterlig möda kunde uttalas, skulle låta illa. Förfäderne
skrefvo, och kanske uttalade, sigl-di, efldis o. s. v.; men
Svenska örat nu för tiden är alltför granntyckt, för att i dy-
likt finna behag. Man skrifver nämnde, men uttalar nämde.
Förmodligen har man då tyckt det vara så godt, att säga
hämnades, i stället för det gamla hemndis, hemdis. Här in-
träder en ny verkande kraft, — begäret att åtskilja och tyd-
liggöra, hvilket, ofta föranledt af ett blott inbilladt behof, star-
kast gjort sig gällande i de fall, då tempus-tecknet samman-
smälter med stammens slut-konsonant, såsom i det gamla ventt,
impf. af venta: större tydlighet trodde man sig ernå genom
väntade. ” För ljudets likhet kom sedan gläntade, i st. f. glänte.
Der ha vi åter den inom språket mångenstädes verksamma
frestelsen, att. bilda efter analogi. I allt detta ligga orsaker
till det nu i flere ord befintliga vacklandet mellan 4 konjug.
och den 2:a, hvaruti en strid visar sig mellan en för hand
varande verklighet och de nya fordringarna hos tanken eller örat.

En annan, mera förborgad magt ligger i egenskapen af
verbets yngre daning. Det är ett faktum, som med ett öf-
verflöd af bevis kan styrkas, att ett på senare tider tillkom-
met verb, nästan utan undantag, ställer sig under 4 konjuga-
tionens spira. Fordom var det icke alldeles på samma sätt.
För några århundraden tillbaka kunde man gifva till och med

, Åtskilnads-grundsatsen hade, hvad detta verb beträffar, snarare bort ge-
nomföras i gamla tider, då impf. af vana (förmoda) och venta sam-
manföll.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 9 00:29:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svspraklag/1/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free