Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71 II BOKEN. — II KONJUGATIONEN.
pösa, klösa, (slösa); (böta), (höta), möta, mötas, nöta, röta, blöta,
sköta, stöta; snörpa.
Troligt är, att ej mindre ösa, än det nu mellan 4:a och
2:a konjug. sväfvande öka, fordom hos oss, liksom hos Islän-
darne, följde 4 konjug. I söka förekom ej sällan samma assi-
milation, som i tycka. ÖGL. har sökia, sotte (sökte), sotter
och soter, sot (sökt); Vestm. L. sot, sott; Cod. Bur. s. 203
sote; men Upl. L. bg. B. 7 pr. och 8: 2 sökten (ack. mask.)
Södm. L. pg. B. 3 pr. sökt; af hvilka böjningar den förra är
enlig med den i gammal Isländska. Men dylika afvikelser hafva
hos oss ej på länge synts till.
4) Verb med e i stammen: leka, bleka, (sleka), (smeka),
gleka, beveka; svepa; kesa, resa; veta, vetta.
I fordomtima hade leka och svepa stark böjning. För-
hållandet med veta och vetta angifves i denna Boks sista kap.
under anomala.
5) Verb med 7 uti stammen: (fika), snika, förlika, för-
likas; förlisa; vederqvicka; klippa; gifta, giftas; (mista), (rista,
Isl. rista, skära; jfr. s. 73); (tillvita), (sqvimpa).
Förr böjdes rista (skära) efter & konjug., vid hvars af-
handlande äfven sqvimpa belyses.
6) Unpdantagna verb med hård vokal i stammen: (sluka),
(tjusa), åka, blåsa; jemte defektiva hjelpverbet måste, måst.
Af de fullständiga verben hafva åka och blåsa bestämdt
tillhört & konjug.; möjligen ock sluka, tjusa. Om det ofull-
ständiga ses under anomalierna i Bokens sista kap.
Deponentia af 2 konjugationens 2 klass äro: (smekas)
förlikas, kräkas, synas, mötas, ryckas, tyckas, täckas, kyssas,
giftas; oberäknadt de mindre brukliga fikas, snikas, trätas, klösas.
De till 2 konjugationens 2 klass räknade verb, som ega
enkelt t till känne-bokstaf, erhålla, i vanlig ordning, ett särskildt
t till tempus-tecken. Så: byta, bytte, bytt; stöta, stötte, stött.
De åter, som i stammen ega till känne-bokstäfver tt, eller t
efter annan konsonant, tillegna sig ej något tempus-tecken;
eller, med andra ord, detta tecken sammanflyter med den slu-
tande staru-konsonanten (på samma sätt som d efter nd)
Så: sälta, satte, satt; sprätta, sprätte, sprätt; gifta, gifte,
gift; lyfta, lyfte, lyft; smälta, smälte, smält; mista, miste, mist;
fösta, fäste, fäst. Dessa i språkets djup grundade lagar äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
