- Project Runeberg -  Svenska språkets lagar. / Första bandet /
75

(1850-1883) [MARC] Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

II BOKEN. — II KONJUGATIONEN. 78

svåra att fatta för yngre slägten, som känna sig främmande
för den gamla tidens på en gång enkla och rika medel. " Man
söker utpregla det temporala kännemärket. Inom 2 konjug.,
som är i saknad af vokalisk afledning, kan, uti nu ifrågava-
rande fall, tempus-tecknet väl för ögat utmärkas (genom skrif-
ningen lyftte eller lyft-te o. 8. v.); men icke för örat annor-
lunda, än medelst upptagande af 4 konjugationens aflednings>
vokal (a). Återgångs-ljudet i satte, satt, hvilket tillfyllest ut-
märker den temporala ställningen, försvårar uppkomsten af sät-
tade, sättat. Så länge svalt, svulten, svultit icke, uti intran—
sitif mening, förträngas af svälte, svält, behöfver man icke upp-
finna något svältade, svältat, för den transitiva bemärkelsen.
Men redan börjar en och annan skrifva, om ej säga, smältade;
till åtskilnad från smälte, som gjort smalt nära obrukligt, och
till sin gamla transitiva betydelse lagt äfven en intransitif.
Icke ovanlig, fastän obehöflig, är böjningen sprättade, sprättat
(i st. f. sprätte, sprätt). Mycket mera i skrift använda äro
dock lyftade, lyftad, lyftat; mistade, mistad, mistat; fästade,
fästad, fästat. Likaså i sammansättning; ehuru korsfästad
baft svårare att drifva sig fram, än rotfästad, stadfästad; impf.
korsfästade kan svårligen skrifvas; icke heller jordfästade, jord-
fästad. Egentligen fram på 4700-talet blefvo dylika Danismer
mera omhuldade i Kansli-språket och vitterheten; utan att ändå
ens i dessa hafva någonsin kunnat uttränga den gamla böj-
ningen, som parallelt qvarhållit sig i skrift, och är nästan ute-
slutande i tal, der detta har ett friare lif, och icke omedelbart
är ett aftryck af den nyaste bokbildningen. Om dessa nya
daningar vore ingenting att säga, mera än om andra miss-
bruk, hvilka till följd af saknadt motstånd omsider fått laga
kraft; blott man, såsom i Danskan sedan länge, låtit dylika
verb, till alla delar oeh en gång för alla, frånträda 2 konjug.;
eller åtminstone, såsom rista, knysta eller krysta m. fl., få en
genomgående dubbel böjning; och i båda fallen behandlat det
sammansatta ordet lika med det enkla. Men långt ifrån något-
dera. Imperativen lyfta, fästa låter icke se sig, än mindre
höra sig; och de ofta upprepade försöken med presens lyftar,
fästar (som till och med i språkläror uppgifvas för de rätta,

” Ingenting är naturligare, än att man skrifver hände, fäste, i st. f. händ-de,
fäst-te; alldenstund de lörra ändå låta alldeles lika som de senare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 9 00:29:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svspraklag/1/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free