Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 1 BOKEN. — 11 KONJUGATIONEN.
spörs omvexlar med spörjes, och har hvardagligt öfverhanden.
Aldrig säges spöra för spörja, spörer för spörjer o. 8. v. —
Rödja, nu på ett alldeles eget vis oregelbundet, har: rödjer,
rödje, rödjen, rödja, rödjom, rödjande; men röj! (någon gång,
kanske. rödj!), röjde, röjd, röjt, röjts (jfr. 8. 88).
Ingen kan det undfalla, att det nya språket, efter att
hafva upprifvit den gamle grundvalen, icke under ett par år-
bundraden förmått lägga en ny, som ej svigtar eller blir
slipprig. En så gammal inrättning, som språket, kan också ej
lösryckas ur sina fästen, utan en långvarig vaggning fram och
tillbaka. För att tills vidare få något fotspjern, synes man
böra tillvägabringa samdrägt inom det nu alternatift brukade;
under öppet erkännande af det redan stadgade, såsom en in-
trädd verklighet, utan hänsigt till förvärfvets större eller mindre
rättmätighet ifrån början. Man skulle sluta sig intill det gamla,
utan att träda det nya för när, om man qvarlemnade j fram-
för a, o, och utelemnade det framför e (fordom ti); men sta-
digt, utan nycker och vankelmod, med offer af tyckets ögon-
blickliga ingifvelser. Då alltid: glädja, glädjande, glädjom,
stödja, stödjande, stödjom; men gläder, gläden, o. 8. v. Sådan
är ock i sjelfva verket det bildade skriftställeriets sed. Dessa
verb med d i stammen, ha en fallenhet för apokope. I tvång-
löst hvardagstal säges ofta i infin. glä, stä, stö; men d plägar
åter stiga fram i presens. Genom den nyss föreslagna medel-
vägen blefve i detta afseende ingenting rubbadt, den röjda
böjelsen hvarken i otid befrämjad eller motarbetad. — Med I
och r uppstå inga svårigheter, alldenstund det på dem följande
J har öfvergått till ett slags radikal bokstaf; änskönt det, strängt
taget, icke har det ringaste med roten gemensamt. Mera bry-
deri gifva m och n. Kanske vore bäst, att behandla dessa
2:ne flytande konsonanter lika med de 2:ne öfriga af samma
slag (l, r). Man finge så en enkel regel: j qvarstår efter Il,
m, n, r; men utgår efter d, så snart ej a eller o följer;
alltså äfven i 2 sing. af imperat. — Detta i aktivet; i passi-
vet likaledes, der ej hopdragning förekommer. Skulle icke ens
detta befinnas antagligt, så må ; öfverallt bibehållas, utom efter
d uti imperat.; eller öfverallt utgå efter d. Hellre detta, än
en undantags-lag för hvart särskildt verb, eller en åt den en-
skildes egenmägtighet öfverlåten kasuistisk lagstiftning, hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
