Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BOKEN. — HI KONJUGATIONEN. 219
sei, J. B. 16 pr. se, ÖGL. R. B. 4 pr. seia, Stads L. B.
B. 22 seyia, Gottl. L. 23: 4 sia, Södm. L. sie; Upl. L.
M. B. 4 ser; Bonavent. s. 35 seem; 206 vtan iak han seie
(videam, får se honom); VGL. I. R. B. 5: 4—5 sa; Ånsgar.
2: 29 sagh, 6: 48 sa; Gamla Ordspr. 746 wi saghom;
Upl. L. V. B. 47: 4 saghu; Cod. Bur. s. 23 hwar tina
hon saghe (hvar gång hon såge) dievulin; Upl. L. M. B.
24: 4 set, V. B. 17: 4 sett; Wadst. Kl. R. s. IX seande,
Magn. Er. Lands L. (Membr.) G. B. 22 forseande; men
Gust. 1:s Bib. Vish. 45: 419 seende. Flere Norrländska dia—-
lekter ha siå; Dalskan siå (icke sjå), ser, vig sium (vi se),
6 site (I sen), dem siå (de se), så (såg), vig såm (vi
sågo), 16 sårö (J sågen). Uti vissa Svea dialekter höres
si (se). Hof upptager förseen (försynt, verecundus).
te, 1sl. tid, tidi (ter), tider, tidgr. Kg. Styr. I 10 tea, S.
Birg. Up. 1: 38 tea, Cod. Bur. s. 204 teia, 143 te, Bo-
navent. s. 220 tee; teer; 217 tedhe, Cod. Bur.s. 26 tepes;
VGL. IV. 15: 12 teeth, Patr. S. s. 40 teet; Bonavent. s.
226 teande, S. Birg. Up. 2: 7 teande.
ske, som först i nyare Isl. förekommer (jfr. Rask, Anvisn.
s. 443), har der ske, sker och skeör, ske&, skeör. 1 våra
yngre medeltids-skrifter märkes någon gång detta verb, t. ex.
Bonavent. s. 134 ske; i Gust. I:s Bib., der det ofta är oss
till mötes, finna vi 4 Mos. 41: 44 skeedde; 2 Sam. 2: 4
skeedt. Under fornspråkets första tidehvarf upptäckes ingen
ting af denna art, om man ej vill hit räkna det i Gottl.
L. synliga schin, t. ex. 50: 4 et scapi schin (att skada
sker); 54: 4 Pa en (om) scapj schin; 54: 2 Pa en af
oformagha scin slict.” Om detta verb tillvarit i gammal
Isl., så skulle det Isl. presens skegr och Gottl. L:s schin
kunna belysa hvarandra: båda kunde stå för skend eller
skind; på samma sätt som maér och mannr för mandr,
mugr och munnar för mundr. Men dertill hade fordrats,
att ad vore här radikalt; hvilket det dock svårligen kan
vara, då redan äldsta Hög-Tyskan har kiscihan, med stark
flezion (se Grimn, Gram. I, uppl. 2,s. 861), och F.-Fris. har
skia, part. preter. sken (se Ricutnoren, och Rasr, Fris. Spr. s. 75).
” Dessa ställen äro jemförda med handskriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
