Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 H BOKEN. — 1Il KONJUGATIONEN.
till måhända sökas i den omständigheten, att uti flertalet af
hit hörande verb råder hård vokal; alltså ett ljud, som i all-
mänhet ej vill rätt väl egna sig för 2 konjugationens vanliga
flexion. Man träffar nemligen ofta o (alltid med dess egna
ljud, 1sl. 6) och å; men icke 2 konjugationens hufvud-vokal, ä.
Emellertid kommer förhållandet att, i sistnämnde del, ändra sig,
om, såsom icke är osannolikt, åtskilliga verb skulle komma att
förkortas, och särdeles sådana, som ega d näst efter stam-vo-
kalen, skulle i framtiden allt mer få denna konsonant utnött,
hvarigenom de komme att omedelbart med 3 konjug. inför-
lifvas. Man kan redan nu få höra, i vårdslöst tal, rående
(rådande), beende (bedjande); och får man väl rå, rår att alltid,
och i alla bemärkelser, motsvara råda, råder: kan man bringa
till anseende det bedde (för bad), som ur barn-kammaren söker
sig luft, så blir participet på —ende här med tiden lika’ lag-
ligt, som det i stående och seende m. fl. länge varit. I allt
dylikt parar sig tyngdkraften med rörelse-kraften, den omed-
vetna med den intelligenta verksamheten.
Bland frågor, som närmast ordna sig kring 3 konjug., är
äfven den om ursprungligheten af vokal-slut i verbets stam.
Håller man sig blott inom det Germaniska fältet, och dels öf-
verväger vissa företeelser uppå det Skandiska området, dels
sammanställer våra enstafviga verb med de, i hänseende till
roten, motsvariga uti de äldsta Tyska språken, så vinner man,
i de flesta fallen, en erfarenhet, som motsäger denna ursprung-
lighet. Först och främst finner man ganga, standa, till och
med fanga. Vidare Isl. hlög, hlegenn, flugo (flydde), flög (flådde),
flegenn, slög, sleyenn, Pvegenn, bioggom; Färviska sujggia (sej;
Forn-Sv. buk, buku, sagh, ’saghum, saghu 0. s. v. Sedan
Mös. Göt. gaggan, standan, fahan, slahan, tvahan, hlahjan,
saihvan; F. Hög-T. kankan, vliohan o. s. v. Äfven uti böj-
ningen af A. Sax. gan (jemte gangan), fleon (fly), slean (slå),
F. Fris. fa, sla, Medel-Hög-T. gan, stan, framträda här och
der former med konsonantisk känne-bokstaf. — Å en annan
sida förekommer, att vokal-slut i stammen ofta är en egenhet
hos verbet, uti språk, som med de Germaniska stå i nära
skyldskap. Så i Lat., t. ex. ire (d. v. s. i-re), quire, flare,
luere, nuere m. fl. Åtskilliga former i Grek. hafva föranledt upp-
ställningen af stamverben åw, &w, tw, öw, Vw, BJw, FEw, 0.5. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
