Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 II BOKEN. — IV KONJUGATIONEN.
Det andra, att odlingens gång, inom och utom språkets landa-
mären, ej sällan framkallar den iakttagelsen, att mennisko-
slägtet eller den enskilde slutligen, efter långa irrfärder, åter-
kommer till den första utgångspunkten. Det tredje, att flere
nu lefvande dialekter äro i vissa delar af ordböjningen (t. ex.
den starka verbal-flexionen), än mera i ljud-systemet, vida
äldre än den äldsta nu kända Svenska bokskrift, och ömsom
stå Isländskan eller runorna, ömsom Mös. Göt. eller Grekiskan
nära. Slutligen kan frågas: när i standa hvarken ’n eller d
är radikalt, hvarföre kan det ej vara så äfven med andra
konsonanter i andra verb? När icke blott Latinet, men Sla-
viskan, till och med F. Hög-T., mägtar vittna emot Mös. Göt.
hvarföre skulle ej Sanskrit kunna det? Måhända skall den
jemförande språkforskningen en dag lemna nyckeln till denna
gåta. "
FJERDE KAP.
Ejerde konjugationen.
Dess kännetecken.
Fjerde konjugationens, d. v. s. de starka verbens lifs-
element och mest framstående egenhet ligger i den ursprung-
liga förvandlingen af rotens ljud, d. v. s. i vexel-ljudet; i mot-
sats till tempus-tecknet, som utgör de tre föregående konjuga-
tionernas, de svaga verbens, samfälda kännemärke. Då i Skan-
diska språk endast få och lätta spår efter reduplikation kunna
märkas, blir man nödsakad att, i första och sista rummet,
lägga vigt på detta mer eller mindre genomgripande ljudskifte,
” Griun har nyligen, ehuru icke af förevarande anledning, återkommit till
detta ämne. Utan att vilja erkänna da, sta, £, såsom sådana, förutsätter
ban rötterna did (för F. Hög-T. tuom, gör, Lat. do, Lith. dumi, Grek.
didwuri, Zend. dadhami, Sanskr. dadami), stab (för Mös. Göt. standa,
F. Hög-T. slam, Lat. sto, Litb. slowmi, Grek. fotyus Zend. histami,
Sanskr, tistami), id (för Mös. Göt, iddja, gick, Ang. Sax. eode, Lat. eo,
Grek. elus, Lith. eimi, Sanskr. emi, Lith. infin. eiti, Slav. iti); och om
denna uppställning befinnes grundad, ser han deruti ett nästan afgörande
bevis för nödvändigheten af konsonantiskt slutande stammar (Gesch. II.
884—0889). Antagandet i afseende på stab motsäger icke hvad här
frammanföre (s. 433) blifvit yttradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
