Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN, — IV KONJUGATIONFN. 159
lan gita och geta; äfvensom den för båda språken gemen-
samma auxiliära egenskapen sannolikt frambragt det svaga
supin., i likhet med de flesta öfriga hjelpverbs. Vår gam-
la böjning för öfrigt ses i VGL. 1. Md. 8 giter, Vestm. L.
I. Kr. B. 40, 114 gitir; ÖGL. gat, gatu, gate. — Icke med
det starka verbet att förblanda, men väl derifrån härstam-
mande, är lagarnes geta, impf. gette (Isl. geta, getti ob-
servare, custodire), ännu på landet begagnadt, vanligast i
meningen af: gå i vall; hvaraf Dalska gäsl-kall eller gällkall
(d. v.s. getsel-karl, vallhjon = Isl. getslumadr), gäsl-rack (vall-
hund) o. s. v. Dal-folket uttalar här g hårdt (såsom ’i gat), ej
som J.
silia; Mös. Göt. sitan, sita, sat, setum, sitans: Isl. sitia,. sit,
sat, såtom, seta, setenn. VGL. I. A. B. 24: A sitia, 4
sitie, sittia, sittir; siter, sitir; ÖGL. sat; Hert. Fredr. vi
satom (sutto); i Gust. I:s Bib., så väl som Carl XII:s, Luc.
5: 29 såto; Hels. L. sat: (sutte); i Biblarne, Syr. 49: 42
såte; Magn. Er. Lands. L. Kg. B. 30 (Membr.) forsitin
(försutten); Cod. Bur. 54: 4 sitit, Bonavent. s. 55 sitt;
Gust. I:s Bib. Matth. 26: 55 sittit; Es. 57: 45 högtbeset-
ne; men i Carl XII:s Matth. 26: 55 suttit; 1734 års lag
R. B. 43: 4 fullsutten, J. B. 15: 4 besuttit. — TJÄLLMANN
har impf. såt; äfven brukas sått i några Svea dialekter,
bland hvilka Stockholmskan. Från sitia härkomna äro sät-
ta, säte, försåt m. fl.
eta; Mös. Göt. itan, ita, at, etum, titans; I1sl. eta, et, åt,
åtom, eta, etenn. ÖGL. Kr. B. 2 pr. eta; Upl. L. Kg B
14 pr. eter; ÖGL. B. B. 24: 2 at (åt); Kg. Styr. IL 54
ato; Cod. Bur. s. 20 hulikin (hvilken, »hocken») dagh han
ate (åte) forbupna frukt. Dalska jätå (äta), Gottländska
jitä (Säve s. 242).
forgeta, i denna sammansättning, är måhända för äldsta Isl. lika
främmande, som för äldsta Svenskan; men i Kg. Styr. IV.
7: 17 träffas förgiätit (forgicetit?); Bonavent. s. 194 for-
getit. Gust. I:s Bib. har 5 Mos. 32: 18 förgatt. 1 fall ej
ordet händelsevis är bildadt efter Tyskan, der det har en
nära anoförvandt, är det utan tvifvel danadt omedelbart af
det gamla geta (omtala, erinra), hvarom förut är under gi-
ta handladt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
