Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — IV KONJUGATIONEN. 461
icke ur det vanliga talspråket eller ur dialekterne.
I många sådana, ja i det allmänna hvardags-talet,
har man ock låta, låt; hvilket sistnämnda, liksom Ru-
nornas impf. lat, latu, väl står tillsammans med Gnriuns
uppställning af Isl. låta i en reduplicerande klass. — Mån-
gen tror, att låta (lemna, mista, tillåta, föranstalta) är ett
annat ord än låta (ljuda); Hor (s. 60) gifver till pres. lå-
ter (sino) ett impf. låt i Vestgöta dial., lät i Svea dial;
deremot till låter (sono) ett impf. lät i den ena munarten,
let i den andra. Denna åtskilnad är väl nu hvarken bland
Vestgötar eller Svear strängt iakttagen; men i denna rigt-
ning är likväl bruket på sina ställen; och flere skriftställa—
re fästa vid lät ett annat begrepp än vid let, hvilket
senare åter af mången aldrig nyttjas. Af det ena ellerandra
följer emellertid icke, att skiljaktigheten är af ålder. Den
af SpeceEL och Imre gjorda sammanställningen af låta (ljuda),
med T. lauten, är nära till hands; men redan gammal Isl.
har det vanliga låta (sinere) i bemärkelsen: sonare; t. ex.
låta hått (altum increpare, resonare; se Gloss. till Nials S.);
hvartill kommer, att T. lauten går svagt, men vårt lå-
ta (ljuda) alltid gått starkt, och lika med låta (lemna).
Redan i Cod. Bur. finner man s. 41 hon gret ok illa let;
74 sukat ok syrkt (sörjt) ok illa latet. Vidare Bonavent.
8. 70 & medhan hon swa ryghelica lecet ok vengadhe sik
(allt medan hon så sorgligt lät och jemrade sig); Gust. I:s
Bib. Es. 38: 14 jagh lät såsom een trana; Cod. Bildst. s.
252 ok lekmen illa lethu oc reddhus; 268 grata ok illa
lata; gratande ok illa latande. Det kan invändas, att Asa-
SEN gör skilnad mellan ett Norskt lata, let, och ett laata,
let (Nor. Folk. Gram. s. 473); hvilket sistnämnda förmod-
ligen är det af HarrsaGer anförda laate (ljuda). Men äfven
hos Åa4sEn sammanfaller impf. let; och om HarraGEr har
rätt, då han tecknar laates (förlora lifvet, dv), hvilket
ögonskenligen är det Isl. låtaz (af låta, sinere; jfr. låta sitt
lif, det gamla liflat 0. s. v.), så har det olika uttalet af
Norska lata och laata ingenting att betyda. Danska all-
mogen, i vissa landskap, använder lade äfven såsom: glun-
ka, tjuta, skrika (se Morsecr, Dial. Lex.) Lika med Isl.
låta, har Sv. låta ofta bemärkelsen: yttra (jfr. utlåta sig);
Sv. Spr. Lagar. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
