Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"11 BOKEN. — IV KONJUGATIONEN. 177
döpen; F. S. 5: 2 han finder. 1 allmänhet finna, fan,
funnum, funni, funnin. Folkspråket på flere ställen har
impf. fant, hvars t förmodligen föreställer det Mös. Göt. p,
det i Isl. och Forn-Svenskan här och der uppstickande d.
hinna, i Ny-Svenskan, blir af Grimm sammanstäldt med ett
Mös. Göt. hinpan (capere), hvilket han, uti sammansättnin-
gen fra-hinpan (captivum ducere), böjer: fra-hinpa, fra-hanp,
fra-hunpum, fra-hunpbans (jfr. Gram. I. 843, 1029, II. 35);
älltså i endrägt med Svenskan. Dock är härvid att mär-
ka, det något hinna hvarken i Forn-Svenskan fins, eller
veterligen i Isl., hvilken deremot eger ett inna (exsequi,
narrare, numerare), liksom vi haft ett inna (assequi, adqui-
rere, finire, facere), begge efter 2 konjug. Ex. VGL. II. U.
B. 6 far han ceptir hanom sum nempder er oc innir han
(hinner honom); I. B. B. 4: 2 at han inti (gjorde, full-
gjorde) alt; A. B. 24: 4 kuar sitia til feste hans er int
(till dess hans arrende är tilländalupet); Gottl. L. 2: 40
sen mali ier intir (sedan lega är gången till ända). Detta
inna ses någon gång utom lagarne, städse med samma sva-
ga flexion; t. ex. Valentin s. 24 aff jnte honom (hann upp
honom). : Sammaledes med det på 1500-talet märkbara
hinna; t. ex. i en pappers-codex af ÖGL., i Gust. I:s Bi-
bel, liksom Carl XII:s. = Bilagor i detta afseende äro så
mycket öfverflödigare, som hinde eller hinte, hint, dagligen
höras i sjelfva hufvudstaden, just hos dess infödda barn.
Denna böjning är nemligen allmän Svea dialekt; äfven hos
Dal-allmogen, ehuru han, som aldrig uttalar h, säger inna,
tnner, ind’, int. — Att det gamla inna är samma ord som
hinna, lärer utan stort äfventyr kunna antagas. Första
frågan blir då, om hk är nytt eller gammalt. Det förra kan
synas troligt af skriftspråkets historia; det senare af förhållan-
det i talspråket, af det i Danska munarter förevarande hin-
ne (se MorsecH, Dial. Lex.), af Mös. Göt. hinhban, hvars be-
tydelse väl kan förlika sig med den af både inna och hin-
na, och hvars slut-konsonant Pp låter förnimma sig icke
blott i det hant, som hos Svearne i en del trakter om-
vexlar med hinde, utan i sjelfva infin., hvilken somligstädes
” I Gesch, IL 7856 blir hinfan satt vid sidan af Isl. hitta.
Sv. Spr. Lagar. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
