Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H BOKEN. — IV KONJUGATIONEN. 183
sitt grammatiska system, är något efter sin tid, och ej
sällan i themat uppställer hvad han sjelf anser rätt," men
som i hans dagar ej mera var allmänligen brukligt. Impf.
söng var långt förut så pass allmänt, att Linp, nära ett
halft sekel före honom, upptager såsom stående former
»söng eller sång» af hvilka den förra ännu qvarstår, ehuru
mindre i bruk än sjöng. Med förbigående af några tvety-
diga bildningar i Cod. Bur., s. 7 siugga, 9 siugs, AA siugh-
ga, hvilka äfven kunna läsas singga o. s. v., vända vi oss
till talspråket. Rätt allmänt är impf. sang, i meningen af:
ljöd. Gottländskan har singä (sjunga), sang, sungen (Sive
s. 242); Dalskan har, för bemärkelsen ljuda, genljuda:
singa, sing, sang, sung: (»sundjig»); men för bemärkelsen
sjunga: siunga, siunger, siunged’, siunga6; liksom andra
munarter; sjonga, sjonger, sjongde, sjongt. Det Dalska
och Gottländska themat för singa stämmer icke blott med
det gamla impf. sang (det enda synliga i äldre tider)" och
Gottl. L. presens sings, utan ock med Tyska forn-språkens
former. Att det är det äldsta och renaste, kan ej vara
tvifvel underkastadt; det är så vida ursprungligare än det
Mös. Göt. siggvan, att det icke har afledningen v. Märkligt
är, att det redan tidigt uppträdande siunga haft så svårt
att i Svenskan frambringa, eller få allmänt gällande, ett
impf. söng. Att döma af nuvarande dialekter, har stiunga
haft från början svag flexion. Slutligen må bemärkas, att
vårt gamla subst. sanger (sång) förhåller sig till impf. sang,
liksom Isl. saungr till saung; men att Isl. ändå har ett
verb sangra (mumla), tydligen af sang bildadt. Jfr. slin-
ga, rinka, sinka, stinqva, krimpa.
klinga. Att döma efter Björn Hatpvorsen, följer Isl. klingia
2 konjug. Sällan visar sig i Svensk fornskrift någon ting,
som är hit att föra, utom ett ställe i St. Rimkr. 32: 4
swerdin khlongo (Scriptores klinkade). Men det är icke af
hög ålder, och samma handskrift har 19:41 klingado. Icke
+ Han säger uttryckligen, att impf. af sjunga »rätteligen heter sång, icke
söng eller sjöng» (s. 465). Men söng är regelrätt impf. till sjunga,
liksom sang till singa; deremot är sång blott ett orent uttal af sang.
"" Det af Muncu för Forn-Svenskan antagna sjöng (F. Sv. Spr. s. 36) är
helt nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
