Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 BOKEN. — 1V KONJUGATIONEN. 239
skyffel, skyffla; de dial. skoffa (större skofvel), sköfve (om-
gång af brödkakor, på en gång inskjutna i ugnen), skyfve
(skygge, hatt- eller möss-skärm; jfr dial. brätte, skyfve,
och brätta, Isl. bretta, böja, vika) o. s. v.
lusta , lysta (slå); Isl. lissta, lyst, laust, lostenn. VGL. I.
B. B. 4 lyster (slår) bonde kono sine i ölbenk (till bords);
I. Fr. B. 7 lyster han hane (henne) i kirkyu; I. K. B.
12: 4 verper maber lustin (slagen) i kyrkvugarpbi; Hels.
L. Kg. B. 10 (4609 års uppl.) arf af strängi lustin (pil
från bågsträng afskjuten). Infinitivens ursprungliga tveljud
är ännu för ögat märkbart i ljuster, ljustra.
siunga , sliunga, siunka, krympa, skrympa (se IV kl. singa,
slinga, sinka, krimpa, skrimpa).
Under denna utförliga framställning af de starka verben,
i deras fornböjning, har man haft tillfälle, först och främst
att göra sig en föreställning om det vidsträckta området för
deras gamla herravälde, likväl långt ifrån inskränkt till det
här ofvan anförda; sedan, att taga en öfversigt af deras djupt
ingripande verkan på språket i allmänhet, särskildt på ordbild-
ningen; slutligen, att öfverskåda den karakteristiska ställnin-
gen af vårt modersmål, så väl i hänseende till Isländskan
som de Tyska språken. På den sistnämnde ståndpunkten sko-
hh vi ännu dröja, för att kasta en blick omkring, till skär-
skådning af de förhållanden, som förete sig inom en hvar af de
nyss tecknade 6 Isländska verbal-klasserna.
I klassens egenheter, i Forn-Svenskan, jemförd med Mös. Göt.
och Isl., visa sig hufvudsakligen i följande: 4) stundom i
uti infin. och presens, der Mös. Göt. har 2, men Isl. e (t.
ex. giva, giver); deremot ia, ie eller &e&, der Mös. Göt.
har i, Isl. e (t. ex. stiala, stiela, stela; vegha, lesa);
äfvensom & eller ie, ie, der Mös. Göt. har brytningen at,
Isl. e (t. ex bera, biera). 2) a uti impf. indik. pl, der
Mös. Göt. har e, Isl. & (t. ex. yawm, d. v. s. gavum); så
att vokalen i pl. blir, åtminstone för ögat, densamme som
1 sing.” 3) ai impf. konjunkt., d. v. s. samma vokal som i
fn
” Att icke dess mindre a haft i pl. ljudet af å, eller en dragning ditåt,
göres troligt dels af det Isl. å, som ofta i gamla handskrifter, särskildt
i Homil., utbytes mot o, hvilket jemväl undantagsvis kan i Svenskan
träffas (jfr. i Cod. Bur. govo); dels af det mot medeltidens slut fram-
trängande aa, sedan å, som alltjemt qvarbållit sig i skrift. Dalskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
