Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — IV KONJUGATIONEN. 247
hafva öfvergått från IV till VI klassen. — I Ny-Svenskan
märkes: 4) tu, der det fins, är nu ju; med andra ord, j
är konsonant (jfr. njuta, bjuda), hvilket bäst ådagalägges
uti ord med gj, lj, låtande som j; (t. ex. gjuta, ljuda, .
ljuga); till följd hvaraf detta j, ej mera del af ett tveljud,
såsom andra konsonanter gemenligen öfverföres till impf.
och part. preter., alltså äfven till supin. (t. ex. njöt, tjöt,
njulen , njutit 0. s. v.); och om det icke utsättes i sköt,
göt, är det blott en anordning från rättskrifningens sida, af
det skäl att ljudet blir ändå detsamma; endast att man
har alternatift böd, söng, sönk; buden, sungen, sunken,
jemte de vanligare bjöd, bjuden o. s. v.; någon gång lög,
men icke lugen; någon gång skuten, gulen; men sk och g
äro lena i sköt, göt, d. v. s. de låta som skjöt (»schöt»),
gjöt (»jöt»). 2) iv har allt mer blifvit y (t. ex ryta, flyta,
ryka, nysa); och i sådana ord kan j, uti impf. och part.
preter., ej komma i fråga. 3) vexel-ljudet i impf.
indik. pl. är för verb på ju eller u förloradt, d. v. s. vo-
kalen i pl. är den samme som i sing. (t. ex. sköto, njöto,
bjödo, sögo); och det har svårt att hålla sig uppe i dem
på y (t. ex. klufvo, drupo, knuto; oftare klöfvo o. s. v.).
4) impf. konjunkt. har samma vokal som impf. indik. pl.
vare sig ö eller u. 5) part. preter. har fortfarande u i
alla verb på ju eller u (t. ex. buden eller bjuden, sluten),
och söker, icke alltid utan framgång, uppehålla det i dem
på y (t. ex. bruten, knuten; svårare i nupen; svårast i
nusit , rulit).
Oberoende af klass-indelningen, gäller för den Svenska
forn-böjningen af de starka verben öfverhufvud: a) egentligt
tveljud, iu oberäknadt, förekommer sällan, utom i runor, i
Gottl. L. och vissa dialekter; deremot ofta brytningen af i till ia,
2; samt, uti reduplikations-klasserna, för impf. ia, io, iö, te,
hvilka väl antagit likhet af tveljud, men i grunden föreställa
något annat. b) öfvergångs-ljud, i pres. indik. och impf.
konjunkt., märkes aldrig, såsom härförinnan redan är i en-
skildheter ådagalagdt. = c) liksom i de vokal-förvandlande
svaga verben (jfr. s. 89—91), blir, utan hänseende till
Person, ett gemensamt person-tecken (-er, -ar, -er,-ir,-r)
tillagdt pres. indik. sing.; utom i de fall då verbets stam slu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
