Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IT BOKEN. — IV RONJUGATIOKEN. 249
De starka verbens nuvarande böjning.
I den. starka verbal-böjningen visar sig tidens förtäran-
de magt vida mer än dess skapande, föryngrande. Få äro
de verb (t. ex. sprida, strida och kanske ännu ett par an-
dra), om hvilka man kan förmoda, att de i senare tider vun-
nit stark flexion, — denna mystiska bilduving, som synes till-
höra språkets skapelse-dagar. I andra (t. ex. stjäla, bära,
skära, förnimma, sitta, sjunga, sjunka) har förnyelsen up-
penbarat sig blott i öfvergången från en klass till en annan.
I många deremot har den starka böjningen blifvit utträngd af
den svaga; och der den förra qvarstår, har hon blifvit i mer
eller mindre mån rubbad; så att, i trots af den genomgående
syftningen till enkelhet och enformighet, likväl vacklande, tve-
drägt och oreda ännu herrska, om ej i allt, dock i mycket.
Jemförelsen med de nyss behandlade 6 Isländska klasserna
lemnar följande resultat: 4) af I kl. har man i behåll gifva,
sofva , bedja, qväda, ligga, vräka, komma, dräpa, vara,
gitta, äta, förgäta, se; bland hvilka emellertid knappast nå-
got, utom gifva, är fullt regelbundet och i alla starka former
vid fullt lif; de öfriga deremot antingen på något sätt afvi-
kande, eller i någon form föråldrade, åtminstone på vägen att
blifva det. 2) af II kl. återstå låta, gråta, heta, falla,
hålla, få, gå, samtliga redan i forntiden af en egen natur,
hos de flesta skiftande; nu detta mindre, men med egenhe-
ter, sväfvande inom andra rymder. 3) af HI kl. har man
fara, taga, draga, svärja, hugga, gala, mala, löpa, gräfva,
häfva, slå, stå, två, le, dö; bland hvilka allenast de 3 första
ega en stadig och fullständig böjning, i enlighet med det gam-
la systemet för vexel-ljudet; då de återstående antingen äro
i denna del afvikande, eller ock lida intrång från den svaga
flexionen. 4) IV kl. har af alla bäst bibehållit sig, och har
gjort eröfringar på I klassens område (t. ex. stjäla, bära, skä-
ra, förnimma, sitta); likväl äfven några förluster (t ex. sjun-
ge, sjunka). 5) äfven V kl. har stadga och ett betydligare
omfång; men den har, genom mistningen af nytt vexel-ljud i
mp. indik. pl., frånträdt sin gamla egenskap. 6) VI kl. är
temligen rik, men är bruten i 2 delar: den ena innefattande
verb på ju eller w, med endast ett vexel-ljud, neml. i impf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
