Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JI BOKEN. — GAMLA ANOMALIER. 265
FEMTE KAP.
Konjugationerna inbördes.
Under denna öfverskrift innefattas dels anomala, dels
vacklande verb. De förra, annars kallade »oregelbundnan,
göra icke alltid skäl för detta senare namn; emedan de sällan
äro utan all regel, och merendels blott i en eller annan del
afvika från den vanliga ordningen; stundom allenast deruti,
att det ena tempus tagits ur en konjugation, det andra ur en
annan. — Emellertid kan en afvikelse från språkets allmänna
lagar så befinnas antingen från den gamla eller den nya
grammatikens ståndpunkt. Vi kalla här den ena gammal ano-
mali, den andra ny. Med vacklande åter förstås de verb,
som, utan att ega en stående anomali, med hela sin böjning
sväfva "mellan två eller tre konjugationer; och till samma af-
delning räknas jemväl de verb, som förmedelst sammandrag-
ning komma att för tillfället inträda i en annan konjug. än
den rättmätiga, äfven om detta icke gäller alla tempus. Så-
dana verb finnas utan tvifvel, som kunna ingripa på de här
utstakade särskilda områden; men öfvergångar gilvas allestädes:
hufvudsaken "är, att man träffar egenheterna under den ena
eller andra rubriken.
Gamla anomalier.
Den märkvärdigaste bland dessa är vara, liksom de mot-
svarande i andra German-språk, och Lat. esse, innefattande
flere ordstammar, hvilka i böjningen fläta sig med hvarandra
(jfr. sum, es, fui. Det blir likväl här tills vidare förbigån-
get, för att i klarare dager kunna skådas, sedan några andra
verb blifvit till sin rätta natur pröfvade.
I den äldre behandlingen af Isl. grammatiken upptager
Rask under den första hufvudflocken, svaga verb, några som
afvika i presens, der de blifva enstafviga och lika impf. af
andra hufvudflocken, starka verb. Dessa äro: unna (älska,
unna), kunna, muna (komma ihåg), munu eller mundu (»mån-
de»), skulu eller skyldu (skola), Purfa (behöfva), eiga (ega),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
