Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — GAMLA ANOMALIER. 271
tekn; s. 57 vitaskolande cr (man skall veta). I dialekter
träffas ofta. pl. sku (skola), någon gång äfven i vers bruk-
ligt, förr mer än nu; Dalskan har vig skum, 18 sku’é eller
skulig, dem sku; i andra munarter synkoperas k, t. ex. sa
(skall), su eller sö (skola), sulle eller sölle (skulle); — en
egenhet, som är gemensam för flere Tyska både äldre och
nyare språkarter (jfr. det Ny-Tyska sollen, liksom det Låg-
Skotska sall, skall, hvarom ses hos Latmam, The English
Language, s. 407). Anmärkningsvärdare är det på
många ställen af Gottl. L. framträdande al, all (skall), äf-
vensom wulu (skola); t. ex. 26: 4 pa al (då skall han)
til segia; 26: 6 Pa al taka (då skall man taga); 36: 3
laas al at wara (lås skall vara); 47: 2 hest al binda
(häst skall man binda); 9: 4 menn ulu (i hdskr.; hos Ha-
DORPH sculu, Män skola, man skal); men 2: 4 scal, 4: 4
sculum, 2: 7 sculu, 20: 3 schulu, o. s. v. Samma högst ovanliga
apberesis igenfinnes i en af Andr. Joh. Prytz författad s. k.
»lustigh Comedia» om »Kong Gustaff then första» (Upsala
1622), der, i 4:a aktens 5:e scen, en Dalkarl yttrar:
wåhr rigiente åhl du wärda (vår regent skall du blifva);
åhl du lufwå (skall du lofva); du ahl (skall) rigiera oss.” —
Det nu brukliga hjelpverbet skola har skall, vi skola eller
skole, I skolen, de skola, skulle, skolat. Det ursprungliga
u, och dess öfvergångs-ljud y, framträda i de härledda
skuld, skyld, skyldig, skylla m. fl.
muna, mona; Mös. Göt. munan (tro, hålla för), man, munda,
munds; gamunan (erinra sig), gaman, gamunda; munan
lämna, vilja, tänka), munaida. Af Rask, och flere med
honom;, skiljes uti Isl, mellan muna (ihågkomma), man,
munum, munda, myndi, munat; och munu eller mundu
(auxiliart verb, uttryckande vilkorlighet, såsom: må, vilja,
kunna, skola), man eller mun, munum, munda, mynde
(Part. preter. fattas). I Homil. 24: 2 er monop (I mågen);
Edda Seem. s. 476 v. 34 ip munup; Frumpart. s. 474
munip er (såsom det tyckes, imperatift: minnens!); Pessi
tocn mono fylgia (dessa tecken, under, må följa); Nials. S.
" En likartad bortnötning af begynnelse-konsonanten förekommer i Forn-
Fris. unga, för gunga, gå (se RICHTHOFEN).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
