Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — GAMLA ANOMALIER. 273
kan utan tveksamhet antagas. Uppenbar är slägtskapen med
Grek. uwEmwova, Lat. memini; äfvenså med våra urgamla
minn: (minne), minna (hvaraf minnas, påminna), hvilka,
eburu med dubbelt 2», sannolikt innehålla grund-vokalen
till muna. Af den gamla böjningen qvarstå mån, månde,
månne.” — Bland dessa brukas mån numera föga, utom i
talesätten mån tro, mån tro det, mån tro på, samt det
frågande mån det? Kericren har mån den fins; och mån
kan ännu så brukas i vers; i prosa hellre månne. Förbindelsen
af mån med infin., såsom ännu i Bibeln och i Danskan, är ej
längre hos oss tillåten, utan i förening med tro. I stället
nyttjas, om än något arkaistiskt, impf. månde; t. ex. hvad
månde det betyda? hvad deraf månde blifva; huru det
än månde utfalla. Allmännare är månne (det assimilerade
månde), med finit modus, användt liksom ett slags fråg-
partikel (i ordböcker plägar det upptagas såsom adverb el-
ler konjunktion); t. ex. månne han vill? månne jag skulle
kunna? månne hon gått sin väg?” Inuti satsen är mån-
ne mera ovanligt; t. ex. hvad månne det är? hvad mån-
ne står på?
magha, mogha; Mös. Göt. magan (förmå, kunna), mag, ma-
gum, mahta, mahts; Isl. mega, må (lör mag), megom, måtta,
melta, mått; Homil. -60: 2 mega (förmå); 82: 4 at
hann megr; 4: 2 ver megom (vi må); 40: 2 Pa megop
er (då mågen J). I landskaps-lagarne ses ingen infin.; men
i Cod. Bur. s. 443 läses: tak saghe mik som sant er eigh
magha (kunna); 134 suarar —- sik cengte (icke) mogha;
Kg. Styr. IV. 7: 10 the skulu förmaga; för 4 och 3 sing.
i allmönbet ma (må); Bonavent. 8. 99 then ther (som)
os forma (förmår); Kg. Styr. I. 25 at han – förma;
undantagsvis magh, t. ex. Upl. L. s. 9 (i en codex från
senare hälften af A14:de seklet) fatikt folk magh wighias;
Ansgar. 45: 4 som pröfwas magh; Wadst. Kl. R. s. 44
thogh maagh (dock må); ÖGL. E. B. 7 py mat pu egh
” MuxcHE uppställer ett Ny-Svenskt mona, presens mon, pl. män, impf.
monde, supin. monat (Fremstilling s. 43), af hvilka mona länge sedan
utdött, såsom ock är händelsen med monat, i fall det funnits; Mån är
förmodligen tryckfel. Angående Inmres förvexling af må och mun ses
under maga.
"I talesättet mondo the hawa, hos Bonavent., är hawa tydligen infin.,
Mondo 3 pl.; i det nya månne de hafva är deremot hafva 3 pl.
Sv. Spr. Lagar. 48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
