Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 Il BOKEN. — GAMLA ANOMALIER.
wildum; Bonavent. s. 205 han hafdhe vilit (velat); 8. Birg.
Up. 4: 9 hafdhe the willit, 4: 27 hawa villit; Gust. Is
Bibel Math. 23: 37 welet, Carl XII:s welat. Det till e
försvagade i, uti 4 pl. pres. indik., framträder, om än så-
som undantag, tidigt nog; t. ex. Cod. Bur. s. 62 wi veli-
om; i 46:de och 47:de seklen finner man vi vele, J velen,
the vela eller vele; t. ex. i Sjölagen Conf. allom them, som
—-—-—- sjöfart idka wele. Den nu antagna flexionen af vil-
ja” (i hvardags-tal vila, villa, vela) är vill (hvardagligt äf-
ven vell), vi vilja eller vilje eller vele (det sista mest i
embets-stil), J viljen, de vilja; ville, velat. Ur samma rot
framvuxna äro de gamla vild (veld, partiskhet; Isl. vild,
vilja, välvilja), vildoger (partisk; jfr. oveldig). Det i ÖGL.
såsom adj. begagnade vilin (partisk) är väl egentligen part.
preter.
Egenheterna för nyss antecknade anomala verb, utom
vilia, äro hufvudsakligen, om ej i hvart enskildt fall, för samt-
liga German-språken gemensamma, och kunna inbegripas
under följande punkter: 4) presens utan person-ändelse i I
och 3 sing. liksom det starka impf. 2) presens i 2 sing
med -t, lika med det starka impf. 3) presens i pl. med vo-
kal-förvandling (utom i Mus. Göt. magan och aigan), och med
personal- vokalen —u (-0), i likhet med det starka impf
4) svagt impf. med samme vokal som pl. af presens. 5)
vanligtvis svagt, någon gång starkt part. preter. (det senare
icke i Mös. Göt., men väl i F. Hög-T.:; jfr. Grim IV. 467),
med samme vokal. 6) infin. med samme vokal. Vid jemfö-
relsen med Isl. och F. Svenskan träffar man: 4) Isl ann,
kann, Parf, skal, man eller mun, må, å, veit, men port,
dugi; F. Sv. an, kan, Parf eller Porf, skal, mun eller mon,
ma eller magh, a (undantagsvis agher o. s. v.), vett
eller vet, Por, men dugr. 2) Isl kant, skalt, mått, ål,
veizt (för wveit-t) o. s. v.; F. Sv. kant, skalt, mat, at, veyst
eller vest. 3) Isl. kunnop, Purfop, skolob, monop, megob,
vitop; F. Sv. skulin, monin, med in, emedan denna ändel-
se är i Svenskan den enda för 2 pl. i alla tempus; Isl. un-
no, kunno, mono eller munu, eiyo eller eiga, vito; F. Sv. kun-
" Bevilja, efter Tyskan, följer 4 konjug. (jfr. s. 53).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
