Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Il BOKEN. — GAMLA ANOMALIER. 231
nu, Porvu, skulu eller skolu, munu eller mono, mughu eller
moghu eller mago, aighu eller egho o. 8. v.; dock tidigt por-
wa (jfr. Grågås I. 53 turfa Peir), snart kunna, magha, agha
eller cegha, frampå 1400-talet ofta skula eller skola; annat
än pPora, duga, vita ser man icke. +&4) Isl. unna, kunna,
purfta, munda, vissa (för vit-ta); F. Sv. unte, kunni eller
konde, Purfti eller Porfte, skuldi, munde eller monde; men
Isl; måtta, åtta, F. Sv. matti, atti, hafva, liksom de motsva-
rande i Mös. Göt., samme vokal som pres. sing.;” hvilket jem-
väl torde kunna tillämpas på det runstungna aikpi, emedan
vårt a, Isl. & (äger), synes, att sluta af Mös. Göt., stå för
eig. 5) Isl. svagt part. preter. unt, kunnat, Purft, mått, ått, vitat,
kunnr, skyldr, vitaör; starkt unnet, eiginn, (skylinn, forvitinn);
F. Sv. svagt unt, skulat, format, att, vitut och vist, kunder,
skylder ; starkt kunnit, thorit, skulit, formaghit, vitit, doghit,
(mogen), eighin eller eghin, (forvitin). 6) Isl. unna, kunna,
burfa, skulu eller skyldu, muna eller munu, mundu eller
myndu, mega, eiga, vita; F. Sv. unna, kunna, skula, mona,
magha eller mogha, eigha (cegha o. s. v.), vita. — Alltså
råder, mellan de Skandiska språken och de Tyska, öfverens-
stämmelse i de hufvudsakligaste hänseenden. F. Svenskan
har fullständigare former än Isl. uti magh, aikpi: är rikare
på starka part. preter.: har en och annan stark form af hura
och dugha; Isl. är i andra delar bestämdare och renare. I
vissa verb har det ock en infin. på —u eller —o (skulu, skyldu,
munu, mundu), som saknas lika väl i F. Svenskan som Mös.
Göt. (se derom i tredje Boken, under Infin.).
Efter allt detta bör visserligen något tvifvel ej kunna
uppstå, i afseende på den ursprungliga imperfektiva egenska-
pen hos kan, mun, skal, vet” m. fl. Men utom de bevis,
som från den formella sidan äro att hemta, kunna några an-
föras med häönsigt till dessa ords betydelse vid vissa tillfällen.
I Cod. Bur. ha vi sett mon uti en ordföljd, der betydelsen
"I Mös. Göt. år detta förhållande lätt förklaradt deraf, att vokalen i sing.
och pl., af presens (d. v. s. det såsom presens nyttjade starka impf.) är
den samme; men så är icke med Isl. må, megum; å, eigum; F. Sv.
ma, mughum; a, aighu eller egho o. s. v.
"Rask anmärker på ett ställe, att det Lat. impf. novi eller gnovi, och
det Grek. öida, bar, liksom Isl. veit, bemärkelsen af presens (Isl. Spr.
Oprind. 8. 272).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
