Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — GAMLA ANOMALIER. 283
vilr, annars genom assimilation vill, i 3 sing., är pres. indik.
af ett starkt eller svagt verb; det för Isl. och Norskan, så
väl som Svenskan, gamla vilt, i 2 sing., är, för sitt —t, starkt
impf. indik.; men ett sådant, med i till vexel-ljud, gifves el-
jest icke, skulle det ock låta tänka sig såsom förhistoriskt
(jfr. Grimms första schema för de 5 ljud-följderna); 3 pl. är alltid
vila. Det i vår äldsta bokskrift vanliga vili åter kan vara lika
väl pres. konjunkt. och impf. konjunkt.; part. preter. vilit, villit, äf-
vensom velin, antingen starkt part., eller ett undantagsvis qvarstå-
ende svagt med afledningen i. — Utan sin märkvärdighet är icke,
att Lat. velle är i presens afvikande (volo, vis, vult, volumus,
vultis, volunt), och har der annan vokal än i infin. (velle)
och pres. konjunkt. (velim).
vara, vera, är förut behandladt (s. 455). Bland egenheterna
hos detta verb är äfven den, att det, uti gamla German-
språk, har en eller flere personer af pres. indik. böjda så-
som impf., hvilken än roten må vara; t. ex i Mös. Göt.
sijum, sijup; F. Hög-T. pirumes, pirut (4 och 2 pl. till
pim, bin) o. s v. På samma sätt har Isl i 2 pl. erut
(Homil. 7: 2 m. fl. erop), i 3 pl. eru (Homil. 35: 4 m.
fl. ero), F. Sv. eru, iru eller dyl; ännu fins äro, ehuru
ett slutande a, i 3 pl, såsom en sällsamhet upptäckes i
ett par forn-urkunder af högre ålder (jfr. Gloss. till VGL.
och Vestm. L.), på 4400-talet icke hörer till det ovanliga,
och under de två påföljande seklen är af vissa författare
alternatift brukadt (se t. ex. Havorrns öfversättning af
Gottlands Stads-Lag, der ära mångenstädes faller oss i
ögonen). Grimn går stiliatigande förbi denna punkt;” men
GaseELEnTZ anmärker, rörande Mös. Göt., att dual. och pl. af
pres. indik. hafva formen af impf. (Gram. s. 405). Emel-
lertid har Grimm, med föranledande af Sanskrit, Grekiska, Latin
och Slaviska språk, uppstält såsom ursprungligt ett förmo-
dadt Mös. Göt. pres. pl. isum, isup, isind, eller isam, isip,
tsand (I, uppl. 2, s. 41064), af hvilka de 3 sista hafva presential
böjning. ”") För Skandinaf-språken tillkommer ytterligare i 2
—
" Ifr. Gesch. I. 431.
” Enligt Gesch. I. 487 bar man att fylla formen sålunda: Lat. esum, esu-
mus, esunt; Mös. Göt. isijum, isjup, isind; Isl. esum, esud, esu, för
erum, erud., eru. Jfr. Homil. es, Run. is.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
