Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 II BOKEN. — GAMLA ANOMALIER.
sing. -t, hvilket är det starka impf:s kännetecken. = Isl. har
ert; vår äldsta handskrifna urkund har cest; ännu kan man,
särdeles på landet, få höra fader vår, som äst i himlom;
af jord äst du kommen. Den vanliga pres. indik. af de
starka verben skulle haft i 2 och 3 sing. err, i st. f. ert,
er. Den imperfektiva formen af det ifrågavarande Skan-
diska presens är fördenskull oomtvistelig, i både sing. och
pl. Imperfektif betydelse skulle man ock kunna finna t
ex. i den gamla uti Sn. Edda s. 27 upptagna sången: leiö
erumc föll varca ec lengi netr einar niu: ulfa Pytr mir
Potti illr vera hiå söngvi svana; ordagrant öfversatt: leda
voro mig fjäll;” jag var ej längre än ena (några, blott)
nio nätter; ulfva-tjut tycktes mig elakt vara mot svansång.
Någon vigt torde böra läggas deruppå, att då kunnu, sku-
lu, och öfriga likartade anomala, för länge sedan utvexlat
det imperfektiva -u eller —o mot det presentiala -4,
likväl —o qvarstår i äro; och bland alla presens ensamt
der, under den allmänna påtryckningen af det presens till-
kommande —-a; och detta efter det väldet af o varit isam-
ma ord nära att brytas. Om det åt denna form beskärda
öde, att bland ruinerna stå ensam oskadd, icke kan, i och
för sig, utgöra fullt bevis för imperfekt-egenskap i urmin-
nes tider, synes det ändå lemna bidrag till en bevisning,
som väl derförutan är stark nog. — I sista rummet,
bland de egna dragen hos detta verb, anteckna vi, att det
Svenska vara, i bokskrift lika gammalt som vera (jfr. YGL.
I. Md. 4: 4 vare; 4: 2 vere), är, hvad stam-vokalen
angår, utan motsvarighet i andra språk, med inbegrepp af
Isl. Denne infin.,, liksom part. varit (se Run-Urk. 860,
979), tyckes hafva utgått från impf. sing. var (jfr. varpa
varp), liksom infin. kunna från impf. pl. kunnum o. s. v.
Pula, Pola (tåla). Mös. Göt. pulan går svagt; likaså Isl. pol,
pole, Polda, bylda, Polat (t. ex. Rolfs S., Fragm. Isl.s. 22);
således alldeles lika med pora. F. Svenskan är härifrån
något afvikande. Det heter i Kg. Styr. IV. 5: 46 tula;
" I den under RasKs auspicier utförda Svenska öfversättning af Sn. Edda äro
orden lei& erumc föll s. 33 återgifna med: »jag ledsnade vid fjällarne;
således impf. I Köpenhamns-uppl. s. 95 åter tolkas: invisi mihi sun!
montes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
