Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UT BOKEN. — PRES. INDIKAT. 34114
som i Prakrit amhi), och k sedan bortfallet i em: att lög-
Cumk, Pickiumk m. fl. icke, åtminstone icke alltid, äro re-
flexiva, utan aktiva, i hvilka -mk tillhörer ändelsen för 4
sing., och u är bind-vokal (Oldn. Verb. 8. 29—31). Hy-
pothesen om -k, så vidt den angår lögöumk och dylika,
hvilar på en annan af Grimm uppstäld, neml. att lögöumk
(jag lade) icke är en för singularen begagnad reflexif plu-
ral-form, utan en verklig singular-form (dock, enligt Gnriwmn,
reflexif), med inskjutet o (wu); en förutsättning, hvartill vi,
under skärskådningen af Passivet, återkomma. Emellertid
har ett fordom slutande »m mycken sannolikhet för sig; och
denna snarare ökas än minskas af den bortfallna ändelsen i
de Isl. starka verben och de svaga af 3 klassen, under
vissa omständigheter äfven i de Svenska (t. ex. far, mal,
skil m. fl.). Det vill synas, som hade dessa uråldriga verb,
bättre än andra, kunnat efter förlusten af -m, motstå det
framträngande r. — Beträffande flexions-vokalen för 4 sing.
af pres. indik., förmodar Grium 2? vara utfallet ur de [sl
fer, fell m. fl. (förut feri, felli), såsom af det der befintliga
öfvergångs-ljudet kan förnimmas (I. 912, 921); dock så förstå
endes att, ännu längre tillbaka, vokalen varit a (I. 1047), lika
med Mös. Göt. och en del Lat. former. Om icke handskrif-
ten till äldre VGL., liksom till Cod. Bur., så ofta utom ver-
bal-området hade a i st. f. & eller e, skulle det företrä-
desvis i dessa membraner ofta bemärkta bruket af a, för
de starka verbens pres. sing., mycket bidraga till stärkande
af Grimes mening; ehuru det egna förhållande skulle in-
träda, att formen för den mera sällan använda 4 pers.
skulle spridt sig till 2:a och 3:e (i 3 pers., såsom oftast
förekommande, är a oftast synligt). Alldeles betydelselös ör
väl företeelsen ändå icke; hvaremot, rörande frågan om ett
förmodadt gammalt i, Svenskan saknar det för Isl. anbragta
skälet, neml. öfvergångs-ljud uti de starka verbens presens.
I de svaga verben af 2 konjug., der öfvergångs-ljudet är
liksom regel, fins detta äfven i infin., och är, såsom med
skäl antages, förorsakadt af ett ännu orubbadt eller i för-
historiska tider tillvarande t, vidbäftadt roten (jfr. s. 66).
Om det är ett sådant i, som qvarstår uti brenn-ir, eller om t
der tillhörer ändelsen ensamt, beror derpå, buruvida man anser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
