- Project Runeberg -  Svenska språkets lagar. / Första bandet /
312

(1850-1883) [MARC] Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

312 HI BOKEN. — PRES. INDIKAT.

den i allmänhet framför person-konsonanten stälde vokalen till-
höra ändelsen; eller med Borr deruti ser, icke person-beteckning,
utan klass-vokal; såsom uti de Mös. Göt. starka rinna, rinnis,
rinnip ett med i vexlande a; uti de svaga spillo, spillos,
spillop (se här förut s. 24, 25) ett dessa vokaler ersät-
tande o (Vergl. Gram. s. 415, 733 och noten s. 978).
3:o Det antages för normalt i gammal Isl., att det personala
-r, i 2 och 3 pers. sing. af de starka verbens pres. indik.,
icke uttränges af stammens slutande r; men assimileras
med dennes n, s, stundom med Il; hvarföre det heter pu,
hann ferr (Homil. 49: 2 ferr; 48: 4 berr), skinn (Homil.
3: 4 skinn och skin), less (Homil. 55: 4 less och les), nå-
gon gång gell; men vex. Vanligen nyttjas ock vill för vilr,
men blott sällan skill för skilr. I äldsta Forn-Svenskan
skönjas strödda tecken till samma förhållande i 3 pers. (den
2:a förekommer ej ofta). Bland starka verb må nämnas
farr (t. ex. VGL. 1. A. B. 47, 49, och många ställen i
Upl. L.) jemte far, fryss jemte frys; men ber, sker, sver,
skin, les, bles, ris, stiel o. s. v. Bland de svaga cerr
(plöjer), vill, dyll och dyl, hyll och hyl; men sun, ver,
spyr (spörjer), skil, sel o. s. v. — I vissa handskrifter
kan r vara här och der utelemnadt, t. ex. i Upl. L. ce (för
er), hvilket (på samma sätt som det nu hvardagliga e) ofta
brukas i ÖGL., der icke heller i subst. denne apokope är
ovanlig. Sammalunda i äldre Vestm. L., der man t. ex.
bg. B. 9 läser tala (för talar), 43 pr. wisa (för wisar).
Ännu öfligare är sådant i Kg. Styr., t. ex. II. 40 ta älska
tu Gud, 36 vm tu näpse älla snybbe (snubbar), ta tu tala,
1V. 4: A kunungur tapar ok fördärwa, 4: 2 öde (öder)
ok förderwar; i Magn. Er. Lands L. (Membr.) ZE. B. 4 hon
swara, 7 han stiels (stjul sig, smyger sig) heem oc afla
barn. I en del ännu yngre medeltids-skrifter råder samma
bruk, hvilket dock slutligen blef helt och hållet aflagdt. —
För längre tid tillbaka antog Grimm, att det Isl. -r i 2
sing. af pres. indik., pres. och impf. konjunkt., samt de
svaga verbens impf. indik., vore ett ursprungligt s, liksom
i de flesta Forn-Tyska språk (Ang. Sax. och Fris. ha i pres.
indik. st, hvilket ock allt mer framträder i Hög-Tyskan),
äfvensom icke-Germaniska; men i afseende på -r i 3 sing.,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 9 00:29:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svspraklag/1/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free