Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 1 BOKEN. — PRES. INDIKAT.
redan i äldsta minnesmärken stundom blott —m, snart —n),
för 1 pl. i så väl presens som impf. indik. och konjunkt.,
öfverträffa, såsom Grimm anmärker, det Mös. Göt. -am o. 8. v.,
och vittna om ett tidigare —ams o. s. v. (Gram. I. 856), hvars
-s har i Lat. fullkomlig motsvarighet, i Sanskrit någon,
men ingen i Lith. och Slav. (I. 4062; jfr. Gesch. I. 486
och RasK, Isl. Spr. Oprind. s. 260). Det Sanskrit. mas
(Veda-dial. masi), som blott i primär-formerna qvarblifvit,
visar sig jemväl i dessa ej sällan stympadt till ma, hvilket
i sekondär-ändelserna är vordet till regel (Borr, Vergl. Gram.
s. 633). I Mös. Göt. 4 pl rinnam, likasom 4 sing. rinna,
blir af Borr a hållet för identiskt med a i Sanskrit-verb
af 4:a och 6:e klass. (s. 415), — Svenska handskrifter fin-
nas ännu från första tiotalen af 46:de århundradet (t. ex.
Membr. A. 4), i hvilka —-om fortfar att vara normalt; i
andra åter, der språket mera vårdslösats, kan man, redan
något förut, emellanåt skönja det Danska e, hvilket i Gust.
I:s Bib. är ungefär iemnvägande med -om, t. ex. Ps. 90:
9 wij lychte, wilie, Rom. 8: 22 wij wete, 8: A7 äre wij,
8: 23 haffuom, suckom, ventom, 8: 26 wi wete icke
hwadh wij skolom bidhia, 2 Kor. 4: 2 farom, förfalskom,
bewijsom. Så allt igenom, med undantag af enstafviga verb,
som ibland qvarhålla —m, ibland stå med naken stam, t.
ex. Rom. 8: 25 seem, 2 Kor. &: 2 flyym, 2 Mos. 42:33
wi döö. Denna strid om väldet, de olika formerna emel-
lan, var inom Bibel-språket icke ens i Carl XII:s Bib. ut-
kämpad. På det verldsliga området var likväl, den tiden,
utgången icke oviss: den yngre ändelsen e segrade för till-
fallet. Den äldre var redan så föråldrad, att till och med
Svedberg, som i Bibeln sökte språkets högsta lag, här i
tvedrägt med sig sjelf misstänkte, att —om möjligen vore »en
dialect eller ett maner att tala i somlig landskap, såsom i
Dalarna och Östgötland» (Schibboleth s. 454). Det har
nu öfverallt, utom imperativen, försvunnit ur det allmänna
språket, och är endast i vissa från de allmänna farvägarne
aflägsna orter förnimligt hos allmogen (dock ej på Gottland;
jfr. Säve s. 244), i den äkta Dalskan merendels såsom —-um
enrådande. Uti skriftspråket har åter, i sin ordning, det plu-
rala e för 4 personen länge haft en underlägsen kamp med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
