Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — PRES. INDIKAT. 324
inträngda —-e, i vår 3 pl. pres. indik., hade der ingen var-
aktig stad. Annorlunda måste det i vissa gamla handskrif-
ter ofta synliga, i andra nästan alldeles saknade -& upp-
fattas, och kommer att under Infin. närmare tagas i betrak-
tande. — 1 andra Bokens slut-kapitel, bland gamla anoma-
lier, har läsaren funnit angifven den verkliga grammatiska
ställningen för de presentialt brukade kunnu, Purvu, skulu,
munu, mughu, aighu, eru hos de gamle (i Med. Bib. och
andra handskrifter, hvarest Danismer mera inträngt sig, fin-
ner man emellanåt re), äro hos de nyare; och det har
der jemväl blifvit ådagalagdt, att det slutande a, som rät-
teligen tillkommer pres. indik. i 3 pl, mer och mindre ti-
digt för olika verb efterhand fattat bostad i dessa anomalier,
och qvarhållit sig i de nu brukliga, utom äro. I Danskan har
den bistoriska gången här varit den samma, blott mera skynd-
sam. I äldsta språket träffas —u, t. ex. i de af PETERSEN
meddelade prof ur Skåne-Lagen, efter en run-handskrift
och en gammal membran, skulu, mughu, agho (Dan. Spr.
Hist. II. 254—260); men redan i run-hdskr. ere; i Jut.
L. (se Petersen), Siell. L. (se Rosenvince), hos Harpestreng,
derjemte scule, mughe o. s. v.; för ere säges nu ere. —
Dual. för 3 personen fins ej i något Germaniskt språk.
9:0 I första boken angafs, såsom utmärkande skiljaktighet mel-
lan Isländskan och Forn-Svenskan, det öfvergångs-ljud, som
i några delar af den Isl. verbal-böjningen eger rum (jfr. s.
36). På pres. indik. sing. har denna anmärkning tillämp-
lighet sålunda, att öfvergångs-ljud uti Isl. inträffar, för
starka verb, alltid då den i infin. framträdande stam-voka-
len tillåter ett sådant ljudskifte: a förvandlas till e, & till
e, é till &, & till y, av till ey, is och iv till y. På
detta sätt öfvergår stand till stend, r&ö till reö, så till
se, rå till re, bu till by, hlaup till hleyp, bis till byg,
driip till dryp. Sammaledes med några svaga verb af 2
klassen, t. ex. hafa, lia (låna); men till ett inskränkt an-
tal (jfr. Rask, Anvisn. s. 442). Denna vokaliska företeelse
är jemnårig med de äldsta handskrifter. Vi läsa i Homil.
6: 4 stendr, tekr, 54: A brytr, ec byp, 50: 2 gror, 2:14
hefer o. 8. v. Förhållandet är i Forn-Norskan hufvudsak-
Sv. Spr. Lagar. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
