Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 Il BOKEN. — PRES. INDIKAT.
ligen det samma, skilnaden i vissa ljudtecken undantagen; t.
ex. i ett af de äldsta fragmenten till Gulap. L. fellr, upp-
lycr, brytr (Norg. Love II. 495, 499); i det äldsta fragm.
af Frostap. L. skytr, lystr (slår), leyppr (= heypr), ferr,
hevir (II. 502, 504). Ännu i Norska allmoge-språk höras
stend, fe, löyp, kryp o. 8. v. (jfr. Aasen, Nor. Folk. Gram.
8. 4172—174). Svenskan deremot (och likaså Danskan;
jfr. Petersen, Dan. Spr. Hist. I. 99 m. fl. st.) tyckes ialla
tider hafva saknat denna ljud-förändring: man finner der i
pres. infinitivens vokal, t. ex. stander eller star, raper,
sar, ror, bor, laupr eller löper, biuper, haver och otaliga
andra, såsom af de i andra Boken upptagna många bevis-
ställen kan inhemtas. Blott till ytan afvikande äro några
verb af 6:te Isl. klassen, med presentialt y, hvilket då van-
ligen samtidigt förefinnes äfven uti infin., t. ex. bryta och
bryter, lyta och lyter (jemte liuta och liutcer). Sällspordt i
hög grad är ett y i presens, utan motsvarighet i infin., t.
ex. äldre VGL. skyter (jemte skiuter). Men der, liksom i
bryter, lyter m. fl., kan y ej annorlunda fattas än i infin
bryta, lyta, d. v. 8. i egenskap af ett sammanträngdt iu i
allmänhet, oberoende af den orsak, som anses framkalla öf-
vergångs-ljudet, neml. ett uti följande stafvelse verkligen
befintligt eller förutsatt i eller u, hvilket verkar tillbaka på
föregående vokalen, till hans fördunklande. Pres. skyter
står på samma linje som i Södm. L. Add. 4: 3 adv. skyt,
annars i gamla språket ofta sköt (snart), båda för skiut,
af adj. skiuter, Isl. skidtr (jfr. s. XXRXIUI. Ett af i (e)
åstadkommet öfvergångs-ljud är visserligen ej främmande för
Svenskan (jfr. hand, händer; rot, rötter; val, välja); men
särskildt i presential-böjningen kan det ej uppdagas. I Ty-
ska språk, ehuru icke uti Mös. Göt., visar det sig deremot
mer eller mindre tidigt, mer och mindre utsträckt till flere
vokaler; dock blott för 2 och 3 pers. (jfr. T. ich falle,
du fäallst, er fällt). — Liksom i det Isl. pres. indik. sing.
stamvokalen får vidkännas verkningen af ett efterföljande :
(såsom öfvergångs-ljudet här allmänt tydes), får han i 4 pl.
(naturligtvis ock dual.) erfara ett likadant inflytande från w,
som emellertid ej har magt öfver andra vokaler än a. Det
från a utgångna förändrade ljudet blir icke, såsom i sing.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
