Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ill BOKEN. — IMPF. INDIKAT. 323
dan —: (uti de äldsta handskrifterna oftare e), som i sing.
skall vara den hemliga driffjädern till vokal-förvandling, uti
2 pl. öppet träder i dagen, utan att ändå utöfva något in-
flytande. Också är det öfvergångs-ljudets uteblifvande, som
innebär skälet för Grimms antagande af i såsom oorganiskt
uti 2 pl. af pres. indik. (Gram. I, uppl. 2, s. 912). Icke
dess mindre är detta uteblifvande rätt anmärkningsvärdt,
sammanhållet med den motsatta företeelsen i 4 sing., hvar-
est öfvergångs-ljud förekommer, så snart vokalen är derför
tillgänglig, och detta oaktadt i der icke hålles för ursprung-
ligt. Man föres då till den slutsatsen, att 3 pers., såsom
den mest använda, verkat i sing. på 4 pers, i pl. på
den 2:dra.
Om Imnpf. indik. märkes:
4:o Uti impf. framträda, efter hvad redan är vordet ådagalagdt,
de väsendtliga skiljaktigheter, till följd af hvilka verben
splittra sig i starka och svaga. De starka utmärka sig
(jfr. s. 5, 142—4143) i impf. indik. genom a) vexel-ljud;
alltid i sing. (grep, brann), utom i sof, kom, het, hvilka
dock ursprungligen haft andra vokaliska förhållanden (jfr.
449, 154, 163); ofta ett nytt i pl. (brunno). b) naken,
ehuru vokal-förvandlad stam, fri från aflednings-bokstaf
(svor), från tempus-tecken (grep, brann, svor); uti sing.
äfven från person-ändelse i 4 och 3 pers., men icke i 2:a,
som fordom haft -t (gaft o. s. v.), nu likväl afnött. Nyare
språket har, såsom skiljemärke från den svaga böjningen,
blott i den starka qvar ett slutande pluralt o, som förr
(neml. u eller 0) tillhörde impf. indik. i alla verb utan un-
dantag. Det Isl. impf. på -ra, -ri, i vissa verb med vokaliskt
utgående stam (jfr. s. 241—242), har alltid saknats i Sven-
skan, och är ej heller att träffa i nuvarande Norska dialekter
(se Aasen, Nor. Folk. Gram. s. 480), hvilka deremot (se ÅASEn
s. 70) ega qvar den aldrig i Svenska men väl i Isländska
impf. anträffade förvandlingen af nd till tt, t. ex. batt (redan i
Homil., t. ex. 49: 2), vatt o. 3. v. (se här förut s. 480—181);
då åter förändringen af ng till kk, i Isl. fekk, gekk, bar
motsvarighet i F. Sv. (jfr. s. 126—7). Alla Skandiska
språk sakna fullständig reduplikation; men några verb röja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
