Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 1 BOKEN. — IMPF. INDIKAT.
har, ehuru blott på ett enda ställe, part. preter. gerid,
och att ÅA. Sax. gyrvan har impf. gyrede (se Grimm, Gram.
I, uppl. 2, s. 940). Likväl äro dessa runstungna bildnin-
gar jemförelsevis mera bevisande, än flyt&i, flyidu i en
Forn-Norsk hdskr. (Frumpart. s. 41), och flujddi i den
Färöiska öfversättningen af Fer. S. s. 4; emedan i den
Norska urkunden yi äfven i andra ord föreställer det Is.
dj, liksom i Färöiskan uj vanligen uttrycker det Isl. i, nå-
gon gång y; hvarföre j här ej nödvändigt är att anse för
det i infin. flyia förekommande i. Ej högre på bevisnin-
gens skala står /j uti de nya röjde (af rödja), höljde,
värjde och det nyaste skiljde (jfr. s. 87); ty j, under näst-
föregående århundraden stundom utbytt mot g (jfr. s. 79"),
är i dessa och dylika ord behandladt helt och hållet så-
som en till roten hörande konsonant, ur infin. mekaniskt
öfverflyttad till finit modus, under förqväfvande af det i
impf., liksom part. preter., fordom tillvarande återgångs-lju-
det (ruddi, rudder, huldi, hulder, vardi, varder). Emel-
lertid synes aflednings-bokstaf ej behöfva förutsättas såsom
en gång ovilkorligt gällande alla svaga impf., helst redan
Mös. Göt. saknar en sådan i Pahta, kunpa m. fl. (jfr. Gru,
Gram. 1. 853—+4, Gesch. II. 894; Borr, Vergl. Gram. s.
874); och det kan jemväl sättas i fråga, om ett afledt i
någonsin funnits uti de af återgångs-ljud utmärkta impf.
Om detta inträffat, lärer det väl varit i en så aflägsen tid,
att i ej verkade öfvergångs-ljud; emedan i annat fall, vid
utstötningen af 2, bort af ett fullständigt legrga bli legön
(för lag8a); så vida man icke kan tilltro forn-språket den
spänstighet, att det förmått tillegna sig den ursprungliga
vokalen i samma ögonblick, som den från i utgående häm-
mande kraften upphört. — Rörande det uvyss nämnda iter-
gångs-ljudet, som för en del svaga verb är egendomligt,
blir närmare handladt vid närvarande kapitels slut.
2:0 I likhet med Tyska språk hafva de Skandiska alltid haft
samma form för 4 och 3 pers. sing. af det starka impf.
indik., d. v. s. den nakna roten (jag, han gaf); men Grim
anar, att i en de Germaniska språkens högre ålder det
" Likaså hos Didrik s. 291 wilgde (ville).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
