Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339 Ill BOKEN. — IMPF. INDIEAT.
skan och Isl., —-: (e); uti Mös. Göt. motsvarad af —e, uti F.
Hög-T. af —o, båda af s efterföljda. — Mot Isl. och F. Sv.
-t i det starka impf. svarar Mös. Göt. -t, Eng. och Ny-
Hög-T. -st; mot det Isl -r i det svaga impf. svara Mös.
Göt., F. Hög-T. och F. Ned. Sax. -s; Ang. Sax., Eng. och
Ny-Hög-T. st. För Borr synes det Mös. Göt. —t stå det
äldsta grammatiska tillståndet närmast, och s i det Lat. sti
vara en rent evfonisk tillsats (Vergl. Gram. s. 653—6; jfr.
dock s. 863). Med betraktande af Gnrimms förut (8. 343)
anförda hypothes om ett för pres. och impf. gemensamt
ursprungligt —st i 2 sing. (jfr. Gesch. I. 485, 487), bör
anmärkas, att det Isl. -st af Rask nämnes såsom Tysk in-
försel, och uti Isl. så nytt, att det knappt i någon saga
förekommer (Isl. Spr. Oprind. s. 259): att, enligt PETERSEN,
Danskan under 3:dje språk-perioden (från år 1400— 1530)
från Tyskan tillegnat sig —-st, i stället för —-t, icke blott i
slost, drogst, komst och dyl., men jemväl i est, west (Dan.
Spr. Hist. I. 239—240): att det Svenska imperiektiva -st
först fram på 1400-talet blir märkbart, och, så vidt jag
kunnat iakttaga, icke i någon äldre codex än S. Birg. Up.
der i enskilda delar Dansk inverkan låter förnimma sig (se
beskrifningen på denna hdskr. s. XXI); hvarföre denna
form allt för väl kunnat först från Danmark hit inkomma,
om ej omedelbart från Tyskland, hvarifrån i alla händelser
den ytterligare spridningen kan anses hafva härflutit, vid
begagnandet af Luthers Bibel-tolkning för den Svenska. Och
ur Bibeln har likligen det .-st utflyttat, som allmogen här
och der brukar i vissa ord; möjligtvis med undantag af
Gottland, der Tysk inympning äfven i andra fall uppenba-
rar sig, och der för öfrigt folkspråket, hvad verbal-ändel-
sen beträffar, ej utmärker sig för ålderdomlighet (man er-
inre sig den helt och hållet saknade beteckningen för pl).
Skulle alltså i gammal Skandiska till äfventyrs ett —st fö-
refunnits, så är det icke att söka i den här tecknade yngre
företeelsen, utan fastmer långt utöfver gränsen för alla ige-
nom historien ledande spår. Hvad som emellertid, theore-
tiskt betraktadt, kunde, utan afseende på förhållandet i Lat.
Ang. Sax. och andra språk, synas tala för antagandet af
ett gammalt —st i Skandiskt mål, vore måhända, att då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
