Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 II BOKEN. — IMPF. INDIKAT.
heter med den gamla (jfr. 8 37). En omständighet bör
dock ej härvid förbigås, neml. att det af Rask såsom äkta
ansedda ljudskiftet, uti pl. af vissa hos Grimm såsom redupli-
cerande behandlade verb (t. ex. biuggum, hiuggum, hlupum),
i de äldsta Isl. och Norska handskrifter saknas, t. ex.
bioggosc, hioggo, hliopo (se här förut s. 4214, 474, 172);
hvilket ock är fallet med de F. Sv. fiollo, hioldu, hioggu
(s. 164, 1714; jfr. Vejledn. s. 62—63, och Grimm, Gram.
I, uppl. 2, s. 947). — Återgångs-ljudet kan i Mös. Got.
ej ifrågakomma, emedan hon icke använder öfvergångs-ljud
(jfr. s. 67), och således icke har någonting att återställa:
: rot-vokalen i satida (satte), valida (valde), fins redan uti
infin. satjan, valjan;" men i de Tyska språkarter, der in-
fin:s vokal icke är rot-ljud, kan detta återkomma i impf.
af långstafviga ord, i hvilket fall det afledda i der utgår.
Så hafva F. Hög-T. seljan, weljan, werjan, som äro kort-
stafviga, impf. selita, welita, werita; men de långa stellan,
sendan, sezan ha stalta, santa, sazsta; F. Ned. Sax. selljan,
telljan, settjan åter salda, talda, satta (jfr. Grimm, Gram.
I, uppl. 2, s 871, 891); Fris. leda, senda impf. latte,
sante (Rask, Fris. Spr. s. 75 och Ricatroren). Skandina-
viska forn-språken tillåta ej återgångs-ljud i andra fall, än
då det ?, som verkat öfvergångs-ljud, qvarstår i infin.,
— en inskränkning, som ej eger rum i F. Hög-T. och
Fris. (såsom vi sett af stellan, sendan, sezan, leda), och
ej heller i Ny-Svenskan, t. ex. säga, sade; lägga, lade;
sätta, satte (jfr. 8. 78). Enda undantaget ur F. Sv. vore
det mångformiga göra, och möjligen det senare synligblifna
bör (jfr. 8. 95—99). Eljest träffar man återgångs-ljud alle-
nast i telia och dermed likställiga,” hvilka deremot sanno-
likt varit flere än hvad Isl. urkunder gifva vid handen (jfr.
s. 80—82); utan att det ändock låter med någon visshet
bestämma sig, om detta ljudskifte i en högre fornålder till-
kommit alla verb med kort vokal, och med afledningen :
+ Mös. Göt. har en mängd andra verb med rot-ljud, hvilka i Skandiska
språk hafva öfvergångs-ljud, såsom tandjan (tända), vandjan (vända),
varmjan (värma), domjan (döma), fodjan (föda), fulljan (fylla). pugk-
jan (d. v. s. punkjan, tycka).
” Icke ovilkorligen ens i alla dessa, såsom Isi. selda, setta (jfr. s. 84)
utvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
