Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 tl BOKEN. — PRES. KONJUNET.
2 at wit bapir afflum ok bapir giömum; Svdm. L. (äld-
sta hdskr.) Prol. at wi gamalt forderwm; yngre Vestm. L.
(i en hdskr. samtidig med den till grund för texten begag-
nade; jfr. Föret. s. XXVI) AE. B. 20: 4 at wi Pianum
himirike; Hels. L. Pref. ath wi maghom; £&£. B. 16 at wi
byggum all himerike; J. B. 47 at wi moghkum (maghom)
all i gupz hyllest bliwe; Cod. Bur. 8 4199 gör at vi
varpom (må blifva) hele. — Men ehuruväl —-u (0) jemförel-
sevis så tidigt fått fäste i Svensk bokskrift, kan det icke i
förevarande modus anses ursprungligt; emedan konjunkt. bör
först hafva egt en för indik. skiljaktig vokal, som också fö-
refinnes i de äldsta Isl. permeböcker, der —-e synes stå för
—-i; hvilket senare likväl, utan inflytande på ett föregående
a (såsom i hafem, farim), med skäl kan af Grimm miss-
tänkas som oorganiskt, och 4 pers., liksom de öfriga af pl.,
stående för —et, likställigt med Mös. Göt. —ai (jfr. I Boken
s. 24 och 27). Pröfningen af det strövis varseblifna —in
(en) må uppskjutas, till dess en likartad företeelse i impf.
konjunkt. kan dermed sammanhållas. — I Ny-Svenskan har
allt konsonant-slut förgått; 4 pl. är lika med sing.
3:o Ej mindre i Isl. än Forn-Svenskan, under alla kända tid-
skiften, har 2 pl. af pres. konjunkt. sammanfallit med den
af indik.; såsom i Cod. Bur. s. 438 sva lenge at i skil-
ins; Gregor. s. 247 vaktin idher at i komin ey atir; 281
vakta at i velin engin annan. Det enda fall, då i Forn-
Svenskan någon skilnad mellan indik. och konjunkt. här in-
träffat, torde vara vid förkortning, t. ex. gan, stan, hvilka
i indik. och imperat. (se der) ställvis förekomma, men knappt
i pres. konjunkt. annat än gangin, standin. Öfverhufvud
gäller ock, att i verb med vokal-slut, eller de såsom så-
dana behandlade, böjnings-vokalen i bäst uppehåller sig i
pres. konjunkt. De särskilda modaliteternas formella sam-
mansmältning har för öfrigt ej varit från uräldsta tider; att
sluta af konjunktivens allmänna ställning till indik., och af
de Forn-Tyska språken (för att ej tala om andra), som med
alla skiljaktigheter inbördes, likväl äro deruti öfverens, att
ändelse-vokalen för 2 pl är olika i indik. och konjunkt.,
för hvilken sistnämnda Grimm sätter -e uti Isl. Ett exem-
pel ur det anomala verbum substantivum må anföras: Ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
