Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 NI BOKEN. — IMPF. KONJUNEKT.
Gup giwi ath wi matom her swo liwa mep lagha ath wi
matom alla himcerike hawa; Cod. Bur. 8. 139 at vi matom
af gupi euinnelekt lif Pigia (få). Så öfverhufvud; endast
ett par enstaka —in, i likhet med pres. konj. (jfr. s. 343),
neml. Södm. L. Conf. at ui af serlicum nagom skipaöin;
B. B. 33: 3 at wi mattin swa i iorPriki bo; hvartill möj-
ligen kunna läggas de förut (s. 343) anförda mughin och
magin, i fall de skulle såsom starka impf. betraktas. Man
har alltså, i pres. och impf. konjunkt., wi Pianen, aflin,
gömen, forderuin, mughin, magin, högin, skipatin, mattin;
men alla, utom magin, ur codices, der wi begagnas för
wir, således af en jemförelsevis mindre ansenlig ålder, hvil-
ket är af betydelse vid lösningen af frågan om den histo-
riska ställningen af det konjunktiva —-in. En yngre, ja en
i allmänhet sämre handskrift kan, det är oförnekligt, någon
gång i enskilda delar innehålla en bättre läsart; men ytterst
sällan vittnar hon mot en äldre, då saken gäller en anta-
gen, mer eller mindre genomgående grammatisk form för
en hel språkdel, såsom verbet är; derest icke, såsom i
Gottl. L., språket påtagligen är ett uttryck af munarten på
stället; eller, såsom på 4540- och 50-talen, en af kända
historiska anledningar uppkommen reaktion, mot laglösheten
i den närmast föregående tiden, varit för handen. Om den
i behåll varande membranen af Gottl. L. befunnes ega en
ålder, jemnhög med den äldste af Upl. L. eller till äfven-
tyrs öfver denne, så ville man lättare föreställa sig, att
-in vore återstod af det uti JIsl. och F. Nor. handskrifter
bevarade -im; under antagande att m blifvit försvagadt till
n, hvilket det redan -i 9:de seklet blef i F. Hög-T. (jfr.
Grimn, Gram. I, uppl. 2, s. 856). Man kunde eljest tänka
sig Tysk inflytelse i Gottl. L., ja i Södm. L., der några
svaga tecken till Tysk odling eljest, ehuru visserligen icke
inom ordböjningen, förmärkas. Men då frågas: hvarföre
skulle —-n alldeles förlora sig på de tider, då Tysk efter-
bildning i vårt modersmål långt kraftigare röjde sin tillvaro,
på andra obestridda punkter? Hvarföre har det plurala 2 i
" Tydligen felskrifvet i Homil. 20: 2 är al ver halldenn för at ver halldem.
I yngre Isl. bandskrifter finner man -unst (jfr. Passivet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
