Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HI BOKEN. — IMPF. KONJUNKT. 357
4 pers., hvilket i indikat. hållit sig uppe ett par århundra-
den efteråt, och i imperat. ännu lefver, endast i konjunkt.
försvagats till n?” I F. Hög-T. sträckte sig nyheten till
hvarje modus: F. Ned. Sax. och Ang. Sax. hafva -n- för 4
pl. äfven i impf. indik., F. Fris. der ensamt: Färöiskan kan
hafva —n äfven i pres. indik., t. ex. Fer. S. s. 172 vär
fåun. När så härtill kommer, att —-in (en) för 4 pl. träffas
blott i några få Svenska handskrifter och i få verb, kan
väl deråt ej synnerlig uppmärksamhet egnas; utan att man
derföre behöfver förebära skrif-fel, hvilka rimligtvis ej skulie
bållit sig så noga inom konjunktiven. Det ligger ingen ting
tankevidrigt i den föreställningen, att det Isl. —em eller -im
(enligt Grimn rätteligen —-im) i äldsta Svenskan förefunnits,
och tidigt utdött; men, sedan minnet deraf slocknat, 2 per-
sonens —-n i pl, redan förut i 3 pers. alternatift inrymdt,
omsider jemväl i 4 pers. blifvit ställvis emottaget, måhända
pådrifvet af de främmande tungomålen; hvarmedelst liksom
ett återupplifvande af den nu något modifierade äldsta bild-
ningen, ehuru egentligen blott skenbart, kommit att inträda.
Denna förmodan vinner styrka deraf, att —in för 4 pl. upp-
täckes just i de skrifter, der samma form för 3 pl. är som
allmännast; visst icke i alla dessa, men i inga andra. Man
tror sig i 4 pluralens —-im spana en svag, snart afbruten be-
gynnelse till det förhållande, som med allmän-giltighet fram-
trädde i F. Ned. Sax., Ang. Sax. och Fris., hvilka, så långt till-
baka som vi känna dem, ega samma normaiform i alla tre
personerna af pl.” I dessa språk kom -n ur 3 pl; men
-d i F. Ned. Sax. pres. indik., -6 i Ang. Sax., -th i Fris,
har, liksom det tyckes med vårt -n i konjunkt., kommit
från 2 pl., hvilken person jemväl i Forn-Slav. imperat. er-
sätter den 3:dje (jfr. s. 352). Företeelsen hos oss är såle-
des visst icke utan jemförlighet, och innebär, i och för sig,
ingenting främmande för språkhistorien; äfven om icke, så-
"I Run-Urk. 1342 läses vir sibon, som af DietericnA tolkas: »wir setztenn,
och förklaras för »Anglosachsismus» (Runen-Sprach-Schatz s. 294). Stäl-
let är mycket dunkelt, så att deraf ingen ting kan med säkerhet slutas.
:’ Det samma inträffade snart i Danskan (se Petersen, Dan. Spr. Hist. I.
465), änskönt der allt konsonant-slut var förloradt. Så äfven i Engel-
skan, som uti äldre tider hade slutande n för hela pluralen (jfr LATHAM
s. 298, 502).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
