Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 tl BOKEN. — INMPERAT.
aldrig efter d (utom i röj, af rödja). Der j försvunnit i
infin., såsom händelsen är med märka, lägga, bygga, säga
m. fl., kan j ej heller i imperat. komma i fråga; hvaremot
det naturligtvis genomgår hela böjningen, när uti nya språ-
ket / innefattar det gamla radikala g och det afledda ?,
såsom i följa, sörja wm. fl. (jfr. 69—70). Verb,som med-
gifva förkortning i infin. och andra former, kunna hvardag-
ligt tillåta infinitivens begagnande som imper. i 2 sing.;
alltså ha! ta! dra! bli! ge! be! Men i skrift, om hon ej
skall särskildt återgifva hvardagstalet, måste den fulla for-
men användas: haf! tag! drag! blif! gif! bed! Om de
förkortade verben hänföras till 3 konjug., blir imperat. i
enlighet med infin. regelrätt; men derföre att dessa verb
ännu endast delvis förkortas, och således endast delvis tillhöra
3 konjug. (jfr. 4147, 251— 3), har den derefter böjda imperat.
ännu ej vunnit nog anseende, för att blifva upptagen i det
vårdade föredraget. Man gifve akt deruppå, att här alldeles
icke är fråga om blott vårdslöst uttal; ty äfven i det mest
vanvårdade höres icke (om ej på något enskildt ställe) sä!
ni! fly (af flyga)! dri! hä! gra! för säg (vsäjp)! nig! flyg!
drif! haf! graf! Icke ens li för lid, ehuru d lättast ut-
går, och i det dagliga talet oftast försvinner i vissa verb,
såsom rå, klä, trä (jfr. s. 116; se vidare Förkortning),
hvilka uti ifrågavarande hänsigt följa bruket för de förkor-
tade verben. Här finnes följaktligen en i språket djupt
grundad lag, enligt hvilken 2 sing af imperat., liksom före-
ställande ett slags verbal interjektion, måste upptaga ord-
stammen hel och hållen, och endast i det fall uppoffrar
slut-konsonanten, då denne tillika försvunnit ur infin., som
i detta hänseende angifver themat. I verb åter med afled-
ningen a blir denna i imperat. följaktig, och har svårt att
aflägsna sig till och med i sådana verb, som i impf., part.
preter. och supin. kunna låta detta a utstötas (jfr. s. 59 och
följ.). "Man kan hvardagligt någon gång säga vis! tal! lån!
(jfr. 8. 44), men icke man! men! dock, äfven i skrift,
förmen (hindra)! Gack! statt! nyttjas mest i egenskap af
arkaismer. — Ett par egenheter må bemärkas. I Gust. T:s
Bibel heter det 2 Mos. 44: 16 men tu haäff tin staff vp,
och reck tina hand offuer haffuet, och skil thet ått; i Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
