Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
If BOKEN. — PART. PRETER. 433
form, som äfven i Forn-Svenskan är den normala. Om
man undantager haffuadhe (för hafdho)s. 244 i Didrik (en
till språket illa behandlad codex från tidpunkten af forn-
språkets upplösning), så lärer intet impf. på —-a- vara att
sätta vid sidan af part. laghaper, laghat, saghaper, saghat,
hawat. Frågan är nu, huru dessa partic. lämpligast kunna
betraktas. För att utgöra skrif-fel, komma. de för ofta och
regelbundet i flere codices, äfven i Danskan; men äro ändå
inskränkta till tre verb. Partiella öfvergångar till 4 kon-
jug., der a är organiskt, kunna de möjligen i mångens tycke
vara, lika med livat, hvilket redan i den äldsta Skandiska
skrift är förvaradt (jfr. 8. 287). Men skilnaden är, att
liwat, som utgör ett vanligt partie. efter 4 konjug., står så
godt som enrådande, utan att beledsagas af ett samtidigt lift,
i Forn-Svenskan icke någonstädes bemärkt, och uti Isl. san-
nolikt sällsynt;” då deremot laghaper, laghat och dyl. äro
i F. Sv. undantag (för laghPer, laght o. 8. v., jfr. s. 83),
i Isl. osedda; dessutom ingalunda regelbundna partic. efter 4
konjug. Blott i fulsighat kunde en sådan öfvergång med
något skäl förmodas. Emellertid har böjningen äfven af det
Isl. segia, liksom af hafa och lifa, vissa egenheter, af
hvilka Grimnx blifvit föranlåten att se en återstod efter en
i Skandiska språk saknad flexion af svaga verb, i enlighet
med den för Mös. Göt. haban, liban; och han antager som
möjligt ett äldre part. preter. lifeiör o. s. v. (Gram. I, uppl.
2, 8. 925;” jfr. i denna afbandling s. 285). Förhållandet
i F. Sv. och F. Dan. är ock sådant, att man icke lätt af-
visar föreställningen om en sönderfallen urtida böjning. Till
de vid detta tillfälle, äfvensom förut (s. 77, 84, 287), fö-
revisade afvikelser hos dessa verb” må läggas, att äldsta
" RasKes oppl. af Edda Sem. s. 48 v. 74 har, samdrägtigt med Köpen-
hamns och Kristiania uppl., lifbom (lefvande), s. 467 v. 34 ölifpan (lif-
lös, död), 468 v. 35 ölifbom. I Vejledn. s. 55 nämnes intet annat part.
preter. än lifat; i Anvisn. s. 443 lifinn.
Denna åsigt är, såsom man finner, ej grundad på något partic. hafasr,
saga3r, hvilkas tillvarelse Grimm, den tiden åtminstone, icke hade sig
bekant.
" Mindre afseende kan göras å efterlefven (efterkommen, hörsammad , iakt-
tagen), innehafven, handhafven, såsom unga, af misstänkt härkomst,
aldrig rätt gångbara; mera derpå att vissa gamla handskrifter ega för
Sv. Spr. Lagar. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
