Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 II BOKEN. — FÖRKORTNING.
ningen af verb med vokalisk utgång (t. ex. fam för faum;
jfr. 8 439, 313). Den utskjutning af det afledda a, till
följd hvaraf vissa böjningar af tala, mana och dyl. öfvergå
från 4:a till 2:a svaga konjug., är s. 59—964 utförligen
beskrifven. Den genom assimilering och deraf härflytande
modifikation åstadkomna utbrytningen af n i Packa (för Panka),
dricka (för drinka), i de nya sticka (för stinga), spricka
(för springa), stanna (för stadna), är icke för verbet ute-
slutande, med mindre hon yppar sig i flexionen, t. ex.
stack, sprack, gick, fick, gack, statt (jfr. s. 185, 186, 302,
242—3), Inom forn- och folkspråket begränsad är den
framför 0 och u någon gång inuti ordet, liksom i början,
förefallande bortstötning af v, såsom i soor, surin, sullen,
sultin, swlgho (jfr. s. 468, 495, 198, 200, 244); och af
k i sa, sulle (s. 274). För öfrigt inskränker sig synkope-
ringen i aktivet hufvudsakligen till den, som förelupit i pres.
ganger, stander, beder, hafver, blifver och dyl, innan de
öfvergått till går, står, ber, har, blir." För Ny-Svenskan
egendomligt är det utfallna f i hade, g i lade, sade (jfr. s.
77-—8, 83-—4). — 1 passivet (reflexivet) utöfvar synkope
större verksamhet. Vi förbigå hvad aktivet har med pas-
sivet samfäldt, för att fästa oss vid det för passivet egna.
Hvad först slår i ögonen är det framför -s utgående person-
liga r (jfr. s. 465). Gamla språket har ingen annan pas-
sivet beträffande sammandragning, af allmännare utsträck-
"ning. Friare är Ny-Svenskan, hvilken kan, visserligen blott
som undantag, tillåta sig en så artad synkope, att sjelfva
infin. blir utan sitt eget kännetecken, t. ex. lyss (d. v. s.
lyds, af lydas), hvaraf blifvit en ny bildning lyssna; infin.
ids, låts brukas ännu allenast hvardagligt; men infin. leds
: börjar i skrift framskymta (jfr. s 447). I ovårdadt tal
förnimmer man likaledes såsom infin. presens bits, trifs,
skäms, följs m. fl. (jfr. s. 390); hvaremot andra verb af 2
konjug. icke låta på detta sätt behandla sig, och 4 ken-
jug. medgifver, i den allmänna Svenskan, ej sådan förkort-
ning ens uti de verb, som låta sammandraga sig i impf., part.
” Hit kan råknas plär (för plägar), brukligt i talspråket, stundom i skrift,
synnerligast vers. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
