Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BOKEN. — VERBAL-BÖJNINGENS URSPRUNG. 4953
än blir aspireradt th eller dh, än urartadt till s (s. 640,
468"); i 2 pl blir s förklaradt på samma sätt som i 4
pl. (s. 642—3"”’), i 3 sing. är Sanskrit. pronominal-stam-
men ta (han, denne), ofta med förvandladt t till s (s. 659,
489’"’); i 3 pl. blir, till antydning af flerhet, n skjutet
framföre (s. 662, 273, 1121-+). Det Svenska n i 2 pl.
öfverhufvud, —-r i 2 pl. af den Bibliska imperat., liksom af
hvarje modus i vissa Dal-dialekter, hafva vi på vederbör-
liga ställen (s. 3418,-++ 382) sokt tyda. Dualen behöfver ej
uppehålla oss, då dess verbal-form i Skandinaviska tungor
är lånad från pluralens.
2:o Rörande aflednings- och flexions-vokalerna i allmänhet,
och de senares bestämmelse att uttrycka modus, är förut
nämdt (s. 391, 305, 311); särskildt om Bores uppfattning
af ja i konjunkt. (s. 342). Om imperat. säger han, att
denne modus blir i det klassiska Sanskrit bildad ur pres.
indik., från hvilket den, utom i 4 personen af de 3 talen
skiljer sig blott genom person-ändelsen (Vergl. Gram. s.
981). Angående det Mös. Göt. -u, i impf. indik. pl, har
ban ock uttalat sin mening (s. 637, 667).
3:o Den af person-förhbållanden oberoende temporala utmärkel-
sen beror i starka verb af reduplikation och vexel-ljud, hvar-
om ofta är handladt (jfr. s. 5, 144—7, 258, 325—6 +++);
i svaga verb af tempus-tecken, hvarom återstår att närmare
orda. Af den Isl. grammatiken finner Rask vara klart, att
d (£) uti impf. står i närmaste förbindelse med samma tec-
” Se härs. 342, 332; jfr. F. Svenska pu rant, Grek. didws, Lat. legis; Isl.
pu brennr, kallar, kallaber, i hvilka r intager platsen för s.
”" Se s. 315—349; jfr. Lat. legitis.
”"" Se 8. 312, 328—9; jfr. Grek. gott, didwgs, Lat. legit, Mös. Göt. lisip.
+ Se s. 319—20, 333; jfr. Lat. legunt, Mös. Göt. lisand, F. Hög-T. lesant.
++ Till hvad s. 349 blifvit yttradt, om den i Svenska fornspråket röjda be-
nägenhet för slutande n, må fogas, att Dalskan synnerligen älskar denna
utgång uti adj. -ig, -ug, t. ex. rolin (rolig, lugn), okunnun (i andra
dial. okunnug, okänd, främmande) och en mängd andra.
+Hb I sammanhang med hvad förut blifvit sagdt må ur Grums senaste mig
bekanta skrift anföras: »utom beteckningen af det förflutna genom ett
sådant hjelpverb (neml. i de svaga verben), inträdde för samma ändamål
ett upprepande af roten eller reduplikation, då det förgångna naturligt-
vis finner sitt uttryck i upprepande (återkallande). Efter reduplikations-
stafvelsens försvinnande bar ännu det Germaniska vexel-ljudet det inner-
sta samband med en sådan reduplicerande form; och liksom tveljuden
sammantränga sig i långa vokaler, så äfven reduplikation i vexel-ljud»
(Ursprung d. Spr. s. 29).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
