Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 Il BOKEN. = VERBAL-BÖJNINGENS URSPRUNG.
ken i part. preter., qvarstående i Grek. tog, Lat. tus; och
han slutar deraf, att t bortfallit ur det Grek. och Lat. per
fektet; utan att han dock tilltror sig att afgöra, om det
Grek. k är ett ombildadt t; men väl anser han högst rim-
ligt, att v i amavi har platsen för t, liksom Färöiska el-
skavu motsvarar Isl. elskwöu (Isl. Spr. Oprind. s. 270—3).
Möjligtvis vore det s. 360 nämnda bigvi att ställa i sam-
ma linje, om det ej kunde annorlunda fattas. Sjelfva ur-
sprunget af den ifrågavarande konsonanten lemnuar RAsK
ovidrördt. Borr åter har redan i sin äldsta skrift förkla-
rat pluralen af det Mös. Göt. svaga impf. för ett inväxt pre-
teritum af hjelpverbet thun (Conjugationssystem der San-
skritsprache, Frankfurt am Main 4816, s. 154—27); och
Grimm, som i första upplagan af sin Gram. (hvartill jag
icke haft tillgång) lärer biträdt denne tanke, har i den an-
dra utsträckt samma tydning jemväl till sing. och till samt-
liga German-språken, i hvilkas svaga impf. han finner det
i Tyska språk, med undantag af Mös. Göt., förekommande,
men i Skandiska saknade verbet tuon, don," nu thun,
Eng. do, hvilket sistnämnda brukas som hjelpverb, så att
Mös. Göt. salbodedum motsvarar Eng. we did salve (Gram.
I, s. 1044—2, 1051). 1 recensionen af Grimmws Gram.
(uti Berliner Jahrbächer för 1827) säger sig Borr icke vara
i stånd att vederlägga Grimms uppfattning af impf. sing., och
finner i hög grad sannolikt, att Mös. Göt. sokida (jag sökte),
en stympning af sokidad eller sokidada, upprunnit ur sam-
+ Mös. Göt har, i sammansättning, de hit börande subst. deds, dedja. Isl.
har dåd, sammansätltningarna ddedi, fordesa, men i rätt gamla skrif-
ter sällan använda (Edda Sem. s. 90 v. 44 har pl. dåpir). Våra land-
"skapslagar ega intet dap, och först i bdskr. från medlet af 14:de seklet,
t. ex. ÖGL. och Bjärk. R., ser man i oblik kasus fordepu (trollpacka,
egentl. förgörerska); men Ny-Svenskan använder ofta dåd, öfverdåd,
missdåd, missdådare. I fall n i don icke är radikalt, kan detta nu
allmänna ord ledas till baka till samma källa (jfr. Isl. fiön med fiå, len
med lid eller leå). I yngre medeltids-skrift träffas swadan (T. sothan),
St. Rimkr. 34: 2 en höwelik riddare ok weldan (T. wohlgethan); se-
dan har man fått likadan, hurudan, hvilka, liksom sådan, i vissa gamla
allmogespråk ej brukas; man har nu bvardagligt äfven för dann, så
dann (illa kommen; jfr. förgjord). Om också ej dåp skulle till äfven-
tyrs vara taget från Tyskan (vårt dat, mandat äro påtagliga efterbild-
ningar), är detta dock troligen fallet med -dan (så är ock Grimus tanke.
Gram. III. 63), dann. Det nya verbet dana är sannolikt ur Danskan
inkommet. Ovisst är med don och det deraf bildade verbet dona, hvilka
båda gå djupare ned i folkspråket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
