- Project Runeberg -  Det svarta strecket /
33

(1915) [MARC] Author: Harald Johnsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Det svarta strecket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som ändå kanske skulle lämna nyckeln till den stora
hemligheten. Felet ligger kanske ofta nog hos yrkes-
männen själva: de ha understundom glömt män-
niskan för kallet, de ha blivit domare i stället för
hjälpare... Mr Harrison, anse mig som en edsvuren
man — och naturligtvis även min kamrat här, mr Wil-
kins — anse mig som en bror eller, kanske ännu
hellre, som en riktigt god vän», tillade han med ett
fint småleende. »Berätta från början till slut, och
jag lovar att göra mitt bästa.»

Den arme rentieren torkade sig åter med rockärmen.
Därefter räckte han detektiven sin stora, hårda näve.

»Tack», sade han endast, »ni är då åtminstone
mänsklig... Ja, jag skall berätta. Jag vet bara inte,
var jag skall börja...»

Fred Hellington slog sig åter ned i fåtöljen framför
mr Harrison.

»Kära ni», sade han, »jag begär ingalunda, att ni
skall berätta mig hela er levnadshistoria. Den intres-
serar mig inte. Vad som däremot i hög grad intresse-
rar mig, är edra öden i Australien. Om jag gissar
rätt, började ni som sjöman, innan ni greps av guld-
febern?»

»Ja, ni har rätt», svarade mr Harrison. »Ni har
så fördömt lätt att hjälpa en stackars sate på tråden.
Min ungdom var tom och glädjelös. Jag var barn-
husbarn, hade ingen som brydde sig om mig. Jag
tror, att hos sådana människor äventyrslustan vaknar
fortare och starkare än hos andra. Det finns ingen
far eller mor, som kan säga ett varnande ord, när
man får grillerna i huvudet, man bara längtar bort
från eländet och tror, att lyckan väntar en, om man
blott kan slita sig lös och komma ut. Jag hade på
barnhuset en olyckskamrat vid namn Wilson. Vi voro
jämnåriga och blevo mycket fästade vid varandra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 18:54:51 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svstrecket/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free