Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Det svarta strecket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ni förstår nog inte, ni, vad för tankar, som kunna
röra sig i ett par fattiga barnhusbarns huvu’n, men
jag försäkrar er, herr detektiv, att all annan vänskap
i världen är humbug mot den, som kan växa upp och
frodas i en så’n där inrättning. Man svälter ihop,
man får stryk ihop, man leker och fantiserar ihop,
man växer ihop, det är säkert det, mr Hellington. Så
var det med Sam Wilson och mig. Jag vill inte uppta’
er dyrbara tid med att beskriva alla våra lidanden...
Kort och gott: vi beslöto oss för att rymma tillsam-
mans. Vi kunde väl då vara vid pass tolv år. Vi lyc-
kades verkligen få plats som skeppspojkar båda två
på en Kina-farare, och så... Ja, så kommo vi ut i
världen. Det var kanske inte så roligt allt, som vi
tänkt oss till en början, men vi hade inget annat val.
Man lärde sig dock åtminstone att veta hut och ta’
skeden i vacker hand, och Sam Wilson och jag höllo
alltid troget ihop, och på det viset gick det lättare att
fördraga rackartyget. I tio år höllo vi ihop, mr Hellin-
ton, i tio långa hundår, som jag knappast kan tänka
på, utan att jag får tårar i ögonen, men som jag
ändå inte skulle vilja ha tillbaka för allt guld i värl-
den. En gång räddade Sam Wilson mitt liv, när vår
skuta, ’Queen Victoria’, förliste utanför Kap Horn,
och två år senare kunde jag kvittera med att klara av
honom i en rätt fatal situation. Det var i Buenos
Ayres. Naturligtvis var det fruntimmer med i spelet.
Sam Wilson hade under åren, till min stora grämelse,
alltmera visat fallenhet för att bli en veritabel fyll-
bult, och han ställde alltid till bråk, så fort han kom
i land och fick sprit i kroppen. Då satt kniven
löst i slidan, och en kväll hade han råkat i gruff med
några fördömda spanjorer om en slinka, och gud vet
hur det gått, om jag inte kastat mig emellan och tagit
ett hugg mellan revbenen som var måttat precis åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
