Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Det svarta strecket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sams skulderblad. Jag fick stanna två månader på
sjukhuset, och Sam, den trogna själen, blev kvar hos
mig och vek inte ett ögonblick från min sida, förrän
jag blev kvitt sårfebern och kunde krama hans ärliga
näve liksom förr i världen. Han grät och bedyrade, att
det var sista gången han skulle låta spriten djävlas
fritt med hans blod, som han sade, och han svor, att
han från den stunden skulle bli en bättre människa.
Han höll troget sitt löfte till en början. Han sade till
och med nej till rhomgroggen, som skepparn på
’Green Irland’ ibland brukade bestå, när vi slitit nä-
varna till blods på hans usla skuta. Det är sant,
mr Hellington... jag berättar som en toker. .. jag
glömde att tala om, att Sam Wilson och jag kort
efter mitt tillfrisknande fingo hyra på en Australie-
farare, just samma ’Green Irland’. Det var den rutt-
naste skuta, som väl någonsin hissat segel för en så-
dan långfärd, och ett guds underverk var det, att vi
lyckades krångla oss fram. Nå, det gick i alla fall
lyckligt och väl, vi stuvade in vår last och skulle ge
oss i väg tillbaka, då olyckan rammade det gamla skro-
vet. Redan första natten efter det vi lyftat ankar tör-
nade vi på grund, och det dröjde knappt femton mi-
nuter förrän ’Green Irland’ överlämnat både last och
manskap åt hajarna. Det såg dock ut, som om ödet
hade beslutit sig för att låta Sam och mig få slåss med
tillvaron ännu en tid — kanske hade det varit bättre,
om vi fått gå till sjöbottnen då, som alla de andra kam-
raterna. Då hade jag åtminstone nu sluppit detta.
Alltnog, vi blevo räddade. Hur det gick till vet jag
inte, för jag somnade av, innan vi hunnit i land. Det
enda jag vet är att det var Sam Wilson, som klarade
mig, han var stark som en björn och kvick som en ål
i vattnet... Ja, där stodo vi nu med två tomma hän-
der. Det fanns ingen båt att få hyra på ännu för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
