Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Det svarta strecket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lång tid framåt, och vi fingo ta oss vad jobb vi
kunde de första månaderna. Det var då vi fingo höra
frestande nyheter ute från guldfälten. Det gick rykten
om, att man hittat guld i massor, och en vacker dag
sade Sam Wilson till mig: ’Charley’, sa’ han, ’låt oss
ge det här usla jobbet en god dag. Ingen vet, vad
som kan vänta två friska, starka, företagsamma poj-
kar därute, och går vi under, så kan det ju kvitta, om
det sker här eller där.’ Det låg ju onekligen något i
vad Sam sade, och ett beslut är ju snart fattat för ett
par så’na gynnare, som har mera gott om tid än pängar.
Jag vill inte uppta’ er tid, mr Hellington, med att be-
rätta, hur vi efter sju mödor och elva bedrövelser
lyckades ta’ oss fram till guldfälten. Vi fick en in-
mutning, Sam och jag, ett smalt bälte av fullkomligt
naket ödeland, som kallades för ’Det svarta strecket’.
Det ansågs för att vara den sämsta inmutningen i
hela distriktet. Det var väl ett halvt tjog stackars
pojkar före oss, som försökt hacka sig till en guld-
klimp i den svarta jorden men uppgivit försöket och
letat upp en bättre marknad. Vi hade emellertid ingen
annan resurs, och som det inte mötte många svårig-
heter att få muta in ’strecket’ för vår räkning, grepo
vi oss genast verket an. Innan vi började, kom vi
överens om, att vi troget skulle dela ljuvt och lett, —
ingen skulle försöka dra’ till sig någon orättmätig för-
del på den andres bekostnad, om lyckan skulle vara oss
bevågen, utan vi skulle alltid vara trogna kamrater
liksom förr i världen. Stackars Sam...»
Harrison tystnade en stund och slöt ögonen. Det
var Fred Hellington, som bröt tystnaden.
»Nå», sade han, »hur gick det sedan med er in-
mutning?»
»Illa till en början», återtog mr Harrison. »Vi lyc-
kades nätt och jämt vaska ut så mycket, att vi nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
