Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Det svarta strecket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torftigt kunde hålla livhanken uppe, och Sam Wilson
började så småningom förlora tålamodet och bli ut-
ledsen på alltsammans. Ett par års tid höll han sig
uppe, men så började han åter dricka, och det dröjde
inte länge förrän han, till min stora förtret, på nytt
blivit en riktig fyllbult och, vad värre var, en illa be-
ryktad slagskämpe, som knappast ens kunde tolereras
av de andra guldgrävarna, vars moral nog är rätt så
grund men i gengäld rätlinig och strängt markerad be-
träffande vissa ting. Det dröjde, som sagt, inte länge,
förrän han gjort sig fullkomligt omöjlig, och en natt
måste han rymma efter ett blodigt slagsmål för att inte
bli lynehad av den uppretade folkmassan, Det var ett
fult dåd, ett hugg bakifrån mot en beskedlig norrman,
norske Jack, som vi kallade honom, och Jack hade ändå
intet annat ont gjort än försvarat sin lilla maori-
hustru, när Sam i fyllan och villan visat sig när-
gången. Nåväl, jag gillade inte Sams manöver, men
han var ändå min gamla kamrat, som två gånger räd-
dat mitt liv, och jag beslöt att trots allt hjälpa honom
att komma undan. Det lyckades, och det var inte mer
än när, att jag själv fått släppa livhanken till för den
förskräcklige domaren Lynch. Och se’n dess var Sam
Wilson försvunnen ur mitt liv. Av andra guldgrävare,
som sedermera kommo från norra Queensland fick jag
höra, att Sam försökt sin lycka där, men att han allt-
mer förfallit i dryckenskap och slutligen blivit ihjäl-
slagen vid ett gräl på en bar i någon av småstäderna
därborta. Jag tyckte trots allt, att det var synd om
Sam — ni kan kanske inte fatta det, mr Hellington,
men han var ändå den förste vän livet gav mig, när
jag var som mest värnlös och som bäst i behov av
vänskap. Emellertid fortsatte jag att knoga på egen
hand så gott jag kunde, fast det såg mörkt ut. Kam-
raterna skrattade åt mig många gånger för att jag en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
