Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Kål
utveckling och nedvissna ofta. Bekämpning:
sörj för god dränering; kalka till alkalisk
markreaktion, där detta är möjligt; odla ej
mottagliga växter på smittad jord under
minst 5 år (mera vid sur markreaktion);
bekämpa korsblommiga ogräs (av vilka
flera kunna angripas); använd gödsel, som
erhållits vid utfodring med sjuka rötter,
endast där mottagliga växter ej skola
odlas; desinficera jord, vari plantor skola
uppdragas. I mindre odlingar är det
lönande att vid utplanteringen av plantorna
vattna dessa med lösningar av vissa
betnings-medel, t. ex. uspulun. Av kålrötter och rovor
finnas motståndskraftiga sorter. Rotbrand
(se d. o.). Vit ro st (Cystopus candidus).
På blad, stjälkar och skidor, vilka
missbildas, uppstå vita, glänsande blåsor, som
brista och blotta ett vitt pulver. Sjukdomen
har största betydelse för fröodlingar;
avlägsna de först angripna plantorna och
bespruta därpå med bordeauxvätska.
Kålbladmögel (Peronospora parasitica).
Lätt, vitt mögel på undersidan av
bladfläckar. Kaligödning gör växterna
motståndskraftigare. Rotfruktsröta,
Gråmögel och M j ö 1 d a g g (se d. o.).
Ringfläcks juka (Mycosphaerella
brassicicola). Blågrå, ringade fläckar på
bladen och mörka fläckar på skidorna, som
bli missbildade och ge dåligt frö. Bekämpas
i fröodlingar genom besprutningar med
bordeauxvätska; allt avfall från sjuka växter
bör förstöras. Rotfilts juka (se d. o.).
Th. Lfs.
Skadedjur. Kålblad lusen
(Brachy-colus brassicae) är i s. delarna av vårt land
en på åtskilliga korsblomstriga växter
levande bladlusart. På de odlade kålsorterna,
särskilt på vitkål, kan denna bladlus
förekomma i oerhörd mängd. Lössen sitta för
det mesta på bladens undersida och
igenkännas lätt på sina rika vaxavsöndringar.
Genom sugningarna i bladen bli dessa snart
mer eller mindre mjuka och blekfärgade och
ofta bli de buckliga eller mer eller mindre
hoprullade. K. avlägger gärna sina ägg på
övervintrande kålplantor. Den bekämpas
med nikotinhaltiga vätskor innehållande
några % sprit, som löser vaxbeklädnaden.
Kålfjärilen (Pieris brassicae) är en av
våra allmännaste fjärilar. Den är vit med
framvingarnas spetsar svarta. Honorna ha
dessutom ett par svarta fläckar i yttre
hälften av f ramvingarna och en sådan fläck även
vid framkanten av bakvingarna. Mellan
vingspetsarna mäter denna art 50—60 mm.
K:s larver äro ovan ljust gula och gröna
samt tecknade med små kolsvarta
vårtprickar över hela ryggen. De bli c:a 4 cm.
långa. Pupporna äro grönvita med smärre
svarta fläckar och kantiga. I Sydsv. flyga
fjärilarna redan i maj månad och avlägga
då sina gula, kägelformiga ägg i grupper
på bladens undersida. Nykläckta larver
hålla sig tillsammans kolonivis. Först när
de blivit mer än halvvuxna sprida de sig.
Fullvuxna larver krypa gärna upp på
väggar och murar och fästa sig där under
utskjutande partier för förpuppning. På
högsommaren framkommer en ny, individrikare
generation, vilken ofta anställer betydande
skador på kål och kålrötter men även på
andra korsblomstriga växter och på krasse
(Tropaeolum). Kålfjärilarna äro
långflygare, som ej sällan massvis utvandra från
sina kläckningsplatser. Därav kunna
plötsliga masshärjningar förklaras. Larverna
angripas i stor utsträckning av en liten
parasitstekel (Apanteles glomeratus), vilkens
larver spinna in sig i gula kokonger
utanpå de parasiterande larverna. Då insamling
av larver av praktiska skäl ej kan företagas,
torde besprutning med nikotinhaltiga
vätskor vara att förorda. Nära besläktad med
denna art äro två mindre och till utseendet
snarlika Pieris-arter, nämligen rovfjärilen
(P. rapae) och rapsfjärilen (P. napi).
Den förras larv är ljusgrön med smal
rygg-och sidolinje, den senares är enfärgat grön.
Båda ha rätt tätt och kort luden kropp.
Dessa arter förekomma någon gång
ävenledes massvis och bekämpas med samma
medel som kålfjärilen. K å 1 f 1 u g a n,
större (Hylemyia floralis), är utan tvivel
den vanligaste av de flugor, som leva på och
i rötter av korsblomstriga växter, i all
synnerhet hos de odlade. Flugorna lägga sina
ägg på rothalsen av plantorna eller på jorden
nära dem. Larverna angripa sedan rötterna,
vilka de blott sarga på ytan, om de äro för
smala att gnaga sig in i. Rötterna innehålla
ibland tjogtals larver, vilka genomkorsa
dem så att de delvis eller fullständigt
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
