Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moschosma riparium - Mossjord - Mossros - Mottfjärilar - Muehlenbeckia - Mulgedium - Mull - Mullbär - Mullsork - Mullvaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
Mossjord—Mullvaden
eller ljust skära och sitta i kransar i
spetsen av stjälkarna, bildande en lång, axlik
blomspira. Odlas i kallhus eller temp.
växthus och förökas genom sticklingar i febr,
mars. Trives bäst i näringsrik, porös jord.
Plantorna intoppas en gång men ej så sent
på våren, att blomsättningen störes.
Mossjord, se under Jordarter.
Mossros, se Rosa muscosa.
Mottf järilar omfatta små arter, som sällan
mäta mer än högst 20 mm. mellan
vingspetsarna. Framvingarna äro tunna och
bräckliga samt ha vanligen triangulär form.
Några arter äro skadedjur på
trädgårdsväxter, seKrusbärsmottet och K å 1
-m o 11 e t. A. T.
Muehlenbe’ckia Meissn. (Polygonaceae). 20
arter buskar eller halvbuskar, ofta
nedlig-gande eller slingrande. Som ampelväxter i
kalla växthus odlas M. adpre’ssa Meissn.,
Austr. Nedliggande eller slingrande art med
spetsigt hjärtlika blad och vita obetydliga
men doftande blommor. Liknar vissa
hängande och klättrande Ficus-arter. M.
com-ple’xa Meissn., Nya Zeel. (Poly’ gonum
ro-tundifo’lium hort.). Har rikt greniga,
trådsmala, nedliggande eller slingrande
stjälkar och små, nästan cirkelrunda blad. Båda
arterna förökas mycket lätt genom
sticklingar eller delning. Helt avvikande är M.
platycla’da Meissn. (Coccodoba p., F. v.
Müll.), Samoaöarna. Denna art är en
upprätt buske med städsegröna, breda, flata,
bladlika, läderartade grenar med tvärband,
från vilka de små blommorna utgå jämte
de snart avfallande, hinnartade små bladen.
Förökas genom sticklingar och odlas i temp.
växthus.
MulgC^diuni Cass. (Compositae). 20 arter
i Eur. och Nordam. samt några i As.
Högväxta fleråriga, mjölksaftiga örter med
ihåliga stjälkar, närstående Sonchus. Någon
gång odlas i stora trädgårdar och på
avsides belägna platser M.alpi’num Less.,
mjölksallat, tolta. Eur. (Sv.). Meterhög flerårig
ört med lyrformiga blad och vackert blå
blomhuvud i flocklika kvastar; juli—aug.
Användes bäst i vårt land på halvskuggiga,
fuktiga, stenbundna platser men dock i
näringsrik jordmån. Den sprider sig själv
ge
nom nya skott och frö. Andra även någon
gång odlade arter äro M. macrophy’llum
DC., Kaukas., och M. Plumie’rii DC.,
Mellaneuropas bergskogar, båda med blå
blomkorgar.
Mull är enligt definition av N. J. F:s
jord-artskommitté en fullständigt förmultnad
organisk substans i lucker strukturform,
där även antydan till cellstruktur saknas.
E. J.
Mullbär (Morus nigra L., Moraceae), svarta
mullbär, svartmullbär, v. As., förvildad i
Sydeur. Under gynnsamma förhållanden ett
till 10 m. högt träd med mycket bred
krona. Blir mycket gammalt, och grenarna
sänka sig då ofta till marken och måste
stöttas för att icke brytas sönder. Bär rätt
sent, men sedan rikt. Bladen äro
mörkgröna, ganska tjocka, sträva och med
mjölksaft. Är normalt enbyggare men kan vara
tvåbyggare. Hanblommor i klase eller ax,
honblommor i huvud. Frukt stenfrukt;
uppsamlas på mattor eller skynken och användes
som ätbär eller till syltning och saft. M.
förökas genom avläggning eller sticklingar och
sättes som ung planta på växtplatsen, då den
är ömtålig för omplantering. Fordrar varmt
läge och väl dränerad, mullrik, ej nygödslad
jord. Beskärning utöver borttagande av
torra grenar förekommer ej. Odlas ofta i
spaljéform i sydligaste Sv., men även som
fristående träd i Skåne och på Gotl. Även
så långt upp som i Linköping förekommer
i mycket goda lägen större, fristående träd.
I herrgårdsträdgårdar odlas M. ibland i
baljor och övervintras inomhus. Sorter med
röda och vita frukter finnas, men de äro
sällsynta i odling och av ringa värde. Th.
Mullsork, se Sorkar.
Mullvaden (Talpa europaea) är ett i s.
delarna av landet förekommande däggdjur av
de s. k. insektätarnas ordning. Nordligast
träffar man den i Östergötl. eller s.
Södermani. Den blir mellan 15-—20 cm. lång, har
en glänsande kolsvart, silkesfin päls, ett
spetsigt huvud med mjukt ”tryne” och ett
par skovelformiga, med kraftiga klor eller
naglar försedda framfötter. Med dessas
hjälp gräver den med stor snabbhet gångar
i jorden. Ovan mark kommer den sällan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
